Jag skriver mycket om ledarskap, men kanske inte så mycket om mitt eget. Jag tänkte berätta lite om det idag – och det grundar sig oerhört mycket i vem jag är som person, hur jag har varit som person, och hur jag har lärt mig vissa saker i mitt liv. Det är en personlig resa, som varit både spännande och jobbig på olika vis.
Av många väldigt personliga skäl har jag under hela mitt liv sett mig själv som “undergiven”, eller möjligen en “följare” om man tycker det passar bättre. Jag har alltid vikt mig för auktoritet. Men så en dag för kanske femton år sen eller så, valdes jag till ordförande i en nystartad förening – och var tvungen att hitta nya sidor hos mig själv för att det skulle fungera.
Min pappa har alltid varit en mycket auktoritär person i mitt liv. Han jobbade som ombudsman för det som var SKTF, men nu heter Vision. Det var honom jag hade som förebild när jag började utveckla nya sidor hos mig själv, som i slutänden visat sig väldigt användbara inom bland annat ledarskap med hund.
Det jag lärt mig av min pappa är att kräva mitt utrymme, våga ta plats, våga kräva att bli hörd. Detta är inga lätta lärdomar för en person som alltid varit tyst och timid. Men det har gett resultat – för något år sen sade en av mina bästa vänner att “när du pratar lyssnar man”, vilket jag tar som en stor komplimang.
Det som hände för mig var att jag blev tvungen att göra ett skifte i hur jag tänkte om mig själv. Från att ha sett mig själv som liten och svag, var jag tvungen att börja se mig själv i ett annat ljus. Det hade alltså mer med mig själv att göra än något annat. Det är när man tänker på ett särskilt sätt om sig själv som det blir lättare att vara i kontroll över sig själv och omgivningen.
Något år efter att jag påbörjat denna process tog jag hem Ella, som då var åtta veckor. Hon har fått fungera som försökskanin, hur illa det än låter. Det har varit långt ifrån perfekt alla gånger, men hon har varit tålmodig och gett mig utrymme och möjlighet att lära mig.
Och faktum är ju att man måste börja någonstans – ingen är expert från början.
Jag tror att mina bästa sidor när det gäller ledarskap gällande hund är att jag dels är väldigt lugn som person, men också att jag så långt jag kan försöker möta hundar där de är. Jag har också en målbild av hur jag vill att varje situation ska se ut, och den hjälper mig att faktiskt se till att det blir som jag önskar. Kombinerat med min medvetenhet om hur jag riktar min energi, anser jag att jag har ett relativt bra ledarskap.
Jag vet inte hur det fungerar för andra, men för mig som lever med bipolär sjukdom är det här med att kunna spegla mig i en hund väldigt viktigt. Hunden berättar för mig så fort jag är obalanserad, vilket ger mig möjlighet att fånga mig själv tidigare än jag skulle ha gjort annars, och därmed ge både mig och hunden större chans att uppnå balans (igen).
Saker jag lärt mig under mina år tillsammans med Ella är att ilska och frustration inte har någon plats i ett ledarskap. Det gör bara att hunden beter sig mer illa än när man började. Den insikten har gjort att mitt tålamod har blivit större (det var inte särskilt stort till att börja med), vilket på de flesta sätt är glädjande.
Sedan ska man inte sätta tålamod och exempelvis gränssättning mot varandra. Gränssättning är för övrigt också något jag blivit betydligt bättre på (från att inte ha kunnat sätta gränser överhuvudtaget).
Utöver detta finns det några andra saker jag lärt mig av min pappa, som visat sig vara användbara. Såsom min pappa är jag till exempel ganska principfast; har jag bestämt mig för att någonting ska fungera på ett visst sätt är jag inte villig att ändra min inställning bara för att.
Väldigt kortfattat skulle jag nog sammanfatta mitt ledarskap som lågmält och kärleksfullt, men ändå bestämt och kontrollerat. I min värld finns det inte plats för hundar som tar sig vilka friheter som helst, utan jag ser det som min uppgift att sätta formen och gränser för vår samvaro.