För er som följer Zak George som jag skrev om för ett tag sen, så känner ni säker till det avsnitt i hans serie om träning av valpar som fått så oerhört mycket kritik. Både hans följare och andra professionella hundtränare har kommenterat just det här klippet – på både konstruktiva och mindre konstruktiva (läs; rätt aggressiva sätt).

Om du inte orkar titta igenom klippet som är cirka femton minuter långt, handlar det om hur Zak George tar med sig sin då cirka sex månader gamla BC-valp Inertia till en hundrastgård för första gången. Syftet med det hela är att miljöträna och socialisera henne – utanför rastgården, men det slutar med att han tar in henne ändå.

Det som fått så oerhört mycket kritik är i korthet två saker; varför kan han inte läsa sin hund tillräckligt för att förstå att hon inte var redo att möta andra hundar på det intensiva sätt som lätt uppstår i en rastgård, och varför såg han inte till att avbryta upplevelsen långt innan det eskalerade till det som hände. En stor, svart hund rusade fram mot Inertia på ett väldigt påfluget och burdust sätt, varpå Inertia nafsade efter den hunden ett par gånger.

Zaks lösning på problemet var att lyfta upp Inertia och gå därifrån. Hon ägnade sedan en hel del tid åt att gömma sig under en bänk, fortfarande kvar i rastgården.

Jag är inte en hundexpert. Däremot är jag väldigt intresserad och relativt påläst. Jag har ägnat tio år åt att lära mig läsa och hantera min egen hund, som förvisso är raka motsatsen till Zak Georges hund – men ändock. Jag har tillräckligt mycket kunskap för att se att den här hunden saknar det hon behöver som allra mest; ett vettigt ledarskap att luta sig mot.

Så småningom kommer jag till den egentliga poängen med det här inlägget, men först vill jag inflika det jag själv anser vara märkligt med det här klippet från Zak George.

Kortfattat kan jag säga att det här är det jag (och många andra) anser händer med en hund där människan ägnar för mycket tid åt att träna hunden och för lite tid åt att vara en vettig ledare. Min personliga åsikt är att det är fullständigt vansinnigt att envisas med att träna sin hundvalp i varje situation, när det räcker mer än väl att fungera som vägledare och på ett sätt hunden förstår upplysa om vad som är vettigt att göra i olika situationer. På det viset lär sig hunden att allt eftersom kunna ta egna beslut baserat på erfarenhet och en förhoppningsvis lugn och stabil energinivå.

Jag kan inte med ord uttrycka hur fullständigt galet jag tycker att det är att tro att det här med träning är det enda som gäller.

Sedan anser jag också att det är mer eller mindre katastrof att en person som utger sig för att vara professionell hundtränare inte har bättre förmåga att tolka sin egen hunds kroppsspråk och energi, och utifrån det ta beslut som gynnar hennes utveckling.

För att gå vidare; här i Sverige visas det i dagarna en dokumentär om hundbeteendespecialisten Alexandra Ortega (Dogs of Pegasus). Jag har skrivit om henne tidigare, och hon tillhör en skola som är precis raka motsatsen till det som anses vara modern hundträning idag; positiv förstärkning. Alexandra ser struktur samt ordning och reda som en nödvändighet för att få en hund att fungera, och hon anser också att de flesta hundproblem inte börjar hos hunden utan hos människan den lever tillsammans med.

Jag följer Alexandra på Facebook, och kommentarerna på hennes egna inlägg är i princip uteslutande positiva. Men jag hör från andra som är med i andra hundrelaterade grupper att kommentarerna om henne är riktigt hatiska – och jag kan inte för mitt liv förstå varför.

Det jag kan förstå är att man har olika sätt att se på hur man fostrar och hanterar en hund på ett bra och vettigt sätt. Det är i mitt tycke helt ok – vi är alla olika och fungerar på olika sätt. Jag har med tiden börjat inse att det finns väldigt många sätt att se på det här med att leva tillsammans med en hund. Vi förväntar oss olika saker av våra hundar.

Och det är nu vi kommer till någon slags poäng med det här inlägget.

Medan jag å ena sidan inser, förstår och accepterar att det finns olika “skolor” i hur man lever tillsammans med sina hundar, har jag väldigt svårt att förstå mig på den totala frånvaron av acceptans och tolerans hos så oerhört många människor. Det blir liksom nödvändigt att ta fram skämskudden – på riktigt.

Att skriva hatiska och hotfulla kommentarer i sociala medier – vem tjänar på det? På vilket sätt är det konstruktivt? På vilket sätt gynnar det den egna inställningen till hundliv?

Jag gissar att det här bara är ett av många uttryck för nutidens generella inställning hos folk. Men låt mig upplysa om att självrättfärdighet och självförhärligande är bland de fulaste egenskaper man kan ha. Det här med att tro att den egna övertygelsen är den rätta sanningen är en väldigt otäck inställning. Det är klart att man måste få en övertygelse, men det är också väldigt klädsamt att ha förståelse och acceptera att andra inte har samma syn på hur saker fungerar.

Och faktum är att det inte är andras, i mina ögon puckade åsikter, som jag tycker är mest otäckt. Det är somliga människors totala oförmåga och ovilja att acceptera andras åsikter, teorier och metoder omkring hur saker fungerar – bland annat hur man hanterar hundar (notera att jag skrev hanterar – inte tränar).

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Arkiv
Kategorier
Translation