För ganska precis, på den ungefärliga minuten, låste jag upp ytterdörren och tog in Boyo i lägenheten för första gången. Molly kom och mötte oss, och de luktade på varandra för första gången. Mycket har hunnit hända sedan dess – det är tamejfan otroligt vad fort det går.

Efter en vecka känns det som att vi börjat landa i situationen, allihop. Både jag, Molly och Boyo – och Lilo, på sitt hörn. Molly dissade både mig och Boyo i ungefär en och en halv dag innan hon tog sitt förnuft till fånga och började hänga med oss ute i köket (jag har stängt av med kompostgaller för att begränsa kissolyckor). Boyo har tagit sig igenom sina första dagar där han varit väldigt lugn och timid, och börjar nu visa vem han är – så mycket som går, med tanke på att han är nio veckor gammal.

Idag är första dagen som vi än så länge (klockan är cirka kvart i tio när jag skriver detta) inte haft någon olycka inne. Fast det är klart; jag ränner ju hur många gånger som helst per dag i de där jävla trapporna, och Lilo envisas med att följa med varje gång. Men jag jobbar hårt på att förekomma, så vi går innan han ens hinner visa tecken på att han vill göra ifrån sig.

Lyckas jag varje gång? Näh, inte direkt. Senast igår var vi ute, han bajsade, och när vi kom in kissade han. Så näh, det är verkligen inte “perfekt”. Men det gör inget – han är nio veckor gammal, så det är ok att inte vara rumsren. Men det innebär inte att jag inte längtar, för jag bor tre trappor upp, har ett struligt knä och en valp som blir tyngre för varje mål mat han äter.

Och på tal om trapporna har jag en liten valp på nio veckor som är fullständigt vanvettig. Jag bär honom nerför trapporna, men sedan i torsdags har han tagit sig an uppgiften att börja gå själv uppför. Han är fan inte klok. I torsdags började han gå själv uppför första halvtrappen. I måndags ville han fortsätta gå ända upp till andra våningen. Idag när jag skulle lyfta upp och bära honom från andra till tredje våningen, visade han väldigt tydligt att nähä du, matte, för jag ska minsann gå själv!

Det är ett stort, fläbbigt jävla #facepalm på detta.

Min spontana tanke om det är i alla fall att så länge han vill gå själv, är det ok. Ser jag att han inte orkar, får jag bära honom. Däremot får han inte gå nedför trapporna själv. Han har visat ett visst intresse för riktningen nedåt, men jag tror inte att han riktigt fattar hur man gör – än. Och min privata, förmodligen okunniga tanke, är att det är bättre att han går uppför på egen hand, än nedför.

Något annat som har hänt är att han har växt en hel del sedan vi kom hem. Jag har varken mätt eller vägt honom, men det är märkbar skillnad på att lyfta honom nu, mot för en vecka sen. Då var han mer eller mindre en fjäder, nu är han betydligt, betydligt tyngre. Det är ok att bära honom nerför trapporna, men uppför är det skitjobbigt. Igår var vi iväg på äventyr; jag är med i en förening som hjälper anslutna matbutiker att ta hand om matsvinn, så jag tog med mig Boyo till ett sådant tillfälle. Det är inte långt dit, men för långt för honom att gå själv. Alltså bar jag honom större delen av vägen i bärsjalen – och låt mig upplysa om att det här med bärsjal var bland det bästa jag kunde ha kommit på. Det är tungt ändå, men går betydligt bättre.

En annan intressant insikt är hur olika betydelser olika människor lägger in i olika ord. Boyos uppfödare menade att han är väldigt social, och i jämförelse med många andra valpar är det säkert sant. För mig som levt med Ella, som mer eller mindre attackerat varenda kotte som tittat åt hennes håll och varit inom räckhåll, av ren skär kärlek och lycka, är Boyo ganska tillbakadragen. Inte nödvändigtvis reserverad, men vill gärna ha lite avstånd mellan sig och den som vill hälsa, medan han utvärderar och beslutar sig för om han verkligen vill.

Detta kan bli lite besvärligt när man stöter på folk som tycker att han är supersöt och mer eller mindre kastar sig över honom för att klappa och gosa. Jag har iakttagit honom nu under veckan för att se hur han reagerar, och jag tror att jag ska göra så att jag hindrar folk från att göra på det sättet, eftersom jag upplever att han inte riktigt gillar det.

Vidare så har han nu efter några dagar, fått mer energi och lust att vara fysiskt aktiv. Han och Lilo leker så det står härliga till här hemma i köket. Vi är instängda i mitt trånga kök, så utrymmet för leken är väldigt begränsad än så länge – men det blir bättre sen när Boyo har blivit rumsren.

Boyos uppfödare berättade att han har pondus, och det stämmer faktiskt. Lilo tänkte äta upp några kulor från hans mat som låg kvar i skålen, men då kom han kavat och helt sonika knuffade undan henne – och hon gick åt sidan. Man ser på honom när han går att han kommer att ha just pondus när han blir större och äldre.

Det är verkligen så otroligt intressant att vara med ända från början. Eller ja, nästan, i alla fall. Från början, räknat från och med åtta veckors ålder. Det händer grejer tamejfan varje dag. Senast idag stod jag och Lilos matte och gapade över att Boyos ben har växt sig märkbart grövre bara sen igår. Helt jävla otroligt. Han har dessutom rätt långa ben, så det är min stora förhoppning att han blir både hög och grov. Men det återstår att se.

För att lite kort försöka sammanfatta den första veckan med Boyo; han utvecklas. Punkt. Det händer grejer hela tiden. Han växer och blir både större och tyngre. Han lär sig saker. Han leker och brottas med Lilo, som lär honom hur man umgås och hur man läser hundspråk. När Mozart är garanterat frisk från sin dåliga mage kommer de att få fortsätta leka och lära sig av varandra. Han lär sig möta omvärlden. Någon dag framöver ska vi ta oss ner på stan – åka buss igen, se massor med folk, vi ska till och med gå in i en butik (Teboden, man får ha med sig hund in) och köpa te åt mig.

På det stora hela kan jag säga (med viss risk för upprepning) att jag inte kunde vara mer nöjd med situationen än jag är. En gammal kollega (chef, faktiskt!) till mig skrev till mig över Messenger att det märks i mina inlägg på Facebook att jag mår bra och att Boyo är den pusselbit som saknats. Hon kunde inte ha mer rätt.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier
Samarbeten

Fenrir Canine Show