Jaha, så var jag tillbaka till det här med att jämföra hundar. En hundkunnig bekant menade dock att det handlar mer om att jämföra styrka i olika egenskaper, än att jämföra hundar – och det kanske hen har rätt i. Oavsett vilket, så är det dags för ytterligare jämförelser mellan Ella och Boyo. 🙂
Boyo och Lilo letar godsaker i skogskanten där jag bor.
Ella har alltid varit en dumdristig hund. Redan som valp var hon totalt orädd. Som unghund och senare vuxen har hon klättrat upp på enorma stenar för att därefter handlöst slänga sig ned utan att fundera över vad som händer när hon landar. Hon har klättrat på (relativt) höga stegar upp till gallerplatåer, och hoppat ned. Hon var fan inte klok, min hund.
Ella var också oerhört road av att leta godis. Det var det bästa jag kunde erbjuda i stället för sök efter narkotika eller vilsna människor, och hon älskade att söka. Vi gjorde detta i diverse olika miljöer, och faktiskt också i lekparker. Lekparker är fantastiska inte bara för barn, utan även för hundar. I alla fall för Ella. Hon fullständigt älskade att klättra omkring i klätterborgar och söka gottis. För att inte tala om att åka rutschkana. Givetvis hoppade hon ner från höga höjder därifrån också. Det har alltid varit en #facepalm-varning på henne för den sakens skull.
Boyo är något helt annat. Nu har vi ju umgåtts dygnet runt i en och en halv vecka ungefär, och jag tycker att jag börjar få en relativt bra bild av vem och vad han är. Nu har vi av uppenbara skäl inte hunnit aktivera oss lika mycket som jag och Ella, men det jag har lagt märke till hittills är…
Boyo är i jämförelse med Ella en rätt försiktig hund. Han håller gärna avstånd till människor han inte känner, och tar det lugnt med hälsandet tills han skaffat sig någon slags överblick på vad det är för typ av människa som närmat sig. Han har inte heller samma driv och behov av att röra sig framåt – och det menar jag både fysiskt och mentalt. Där Ella rusade genom livet i minst tusen kilometer i sekunden, masar sig Boyo fram i kanske femton kilometer i timmen.
Däremot är han intresserad och road av att använda huvudet. Vi har vid några tillfällen, senast idag faktiskt, kastat ut godis i skogsmiljö så att både han och Lilo (som också tycker att det är väldigt roligt) fått leta och fått massor med beröm när de hittat godbitarna. Men till skillnad från Ella, så har han inte lika mycket kämpaglöd när det handlar om att till exempel ta sig upp på en sten. Ella kämpade för att vinna. Boyo kämpar, fast bara lite. 😀
Jag skulle vilja poängtera att den här jämförelsen jag gör är mellan två individer. Ella, uppfödd av Försvarsmakten, hade ett medfött driv och arbetslust som jag tror att det är svårt att slå. Jag vet att jag tjatar om det, men i efterhand inser jag mer och mer att hon inte var en normal hund. Boyo bekräftar det, eftersom jag gissar att hans lust att göra saker ligger på en mer normal nivå. Kanske till och med en något lägre nivå, eftersom han inte kommer från en uppfödare som satsar på brukslinjer.
Det är möjligt att det blir mer driv i Boyo när han blir äldre. Men jag har på något sätt svårt att tro det, med tanke på att Ella var som hon var redan från början. Fast å andra sidan; jag är ingen expert och det kanske slutar med att Boyo blir världens mest aktivitetstörstande hund och jag kommer att ägna all vår tid tillsammans åt att hitta olika sätt att aktivera honom. 😀
Jag kan ju inte låta bli att tycka att det är rätt läckert att två hundar av samma ras kan vara så diametralt olika. Det är kanske inte så konstigt, men det är fortfarande extremt intressant. Särskilt för mig, som inte träffat på så många normala hundar under Ellas livstid.