Jag läste ett blogginlägg häromdagen som handlar om hur vi människor hanterar våra mobiler i kombination med hund och/eller barn. Bloggen har inget som helst att göra med vare sig barn eller hundar, så jag tänker inte ens bemöda mig om att länka dit – men frågan kvarstår och är dessutom mer än relevant. På samma sätt vissa hundars nosar är som klistrade i backen, har vi våra egna näsor som klistrade i telefonerna – konstant.
Jag tycker inte att hundar och alkohol hör ihop. Inte heller hundar och någon form av våld. Jag tycker inte heller att hundar hör ihop med daltande på något som helst vis.
På samma vis tycker jag inte att hundar och aktivt användande av mobiltelefoner på promenader hör ihop.
När jag fick händerna på min första smartphone var jag begeistrad. Det var skithäftigt, och jag engagerade mig betydligt mer än nödvändigt. Det tog dock inte lång tid innan jag insåg att det inte alls funkar för mig när jag och Ella var ute tillsammans. Det räckte med att svara när någon ringde, så började Ella ta sig friheter och hitta på hyss i kopplet.
Det som händer är att min uppmärksamhet splittras och jag blir ofokuserad på det jag gör. Ska jag gå med min hund, går jag utan att ta upp telefonen ur fickan. Ringer det, eller om jag vill ta en bild eller göra något annat, stannar jag och tar in min hund till min sida. Jag gör det jag ska, sedan stoppar jag ner telefonen i fickan och fortsätter gå.
Därför blir jag så fascinerad när jag ser alla dessa människor som är ute med hunden/hundarna, där hundarna stolt går först med huvudet högt och människan går längre bak med nacken böjd över sin telefon. Jag vet inte om det är jag som är gammal och allmänt dum i huvudet som inte fattar vad det är som är så viktigt att man måste koncentrera sig mer på sin telefon än att ta en förhoppningsvis njutbar promenad med sin hund.
Det som händer när man engagerar sig i telefonen är att man tappar fokus på det som är, i alla fall i mina ögon, mycket viktigare – hunden och att hålla ordning på den. Att hålla ordning på hunden behöver inte innebära konstanta korrigeringar, men det innebär att man vet vad den pysslar med och kan styra upp en situation innan den blir skitdryg. En skitdryg situation kan bestå av att hunden börjar skälla som en galning, börjar slita och dra i kopplet för att den sett något du själv missat eftersom du haft all din uppmärksamhet i mobilen.
Jag kan verkligen inte svara på hur andra ser på sin roll när det handlar om hundpromenader, men för mig är promenaden någonting jag gör tillsammans med min hund. Min hund är inte en människa, så jag går inte och har en konstant dialog, men vi promenerar tillsammans och jag ser helst att det är njutbart för oss båda. Om hunden upplever att jag är ofokuserad och oengagerad blir det inte trevligt för hen, vilket också gäller åt andra hållet. Är hunden ofokuserad och oengagerad i mig blir det inte särskilt kul att gå tillsammans.
Därför tycker jag att det är viktigt att kunna lägga undan sitt engagemang i mobilen under den tid man är ute med sin hund. Tiden man är ute handlar inte bara om att hunden ska få uträtta sina behov och läsa hundtidningen, utan det ska vara både bekvämt och trevligt för båda parter. Att promenera med sin hund handlar (för mig, i alla fall) till stor del om relationsbygge, och det tycker jag är värt att satsa tid, fokus och engagemang på.