Som ni säkert kommer ihåg blev jag biten i handen när jag skulle klippa klorna på finska lapphunden Floki för några månader sedan. Det har gjort att jag helt plötsligt, trots att jag aldrig någonsin känt så tidigare, blivit aningens försiktig och lite löjlig när det gäller just det. Framför allt gällande Floki, men också i min tankevärld omkring just kloklippning.
Boyo är idag tolv veckor gammal på dagen, och det firade vi med en tur i elljusspåret tillsammans med Lilo.
Med risk för ett rörigt och hoppigt inlägg; jag ska berätta om hur jag hanterar kloklippningen med Boyo och det är något jag fram tills alldeles nyss helst hade hållit för mig själv, faktiskt. Vi har klippt klorna vid några tillfällen, och det har fungerat – hyfsat. I förrgår skulle vi göra det igen, och han muppade ur fullständigt. Han pep på gränsen till vrålade, sprattlade, ålade, slängde med käften omkring sig och kämpade som en galning för att slippa vara med om det här.
Nu kommer första utsvävningen. 🙂
När jag tog hem Ella vid åtta veckors ålder hade jag aldrig klippt klor på en hund i hela mitt liv. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig, men var fast besluten att det skulle fungera. Det gjorde det också, och sedan dess har vi aldrig, under hela Ellas liv, haft några problem med det. Med tanke på att Ella kom från Försvarsmaktens avel var hon otroligt stark och tuff i psyket, och kunde hantera väldigt stora kravställningar och press redan som valp.
Boyo är inte uppfödd av Försvaret. Jag upplever honom som i princip halvdöd i jämförelse med Ella, och dessutom väldigt mjuk. Det här ställer till det lite i mitt huvud, eftersom jag är van att hantera min hund på ett särskilt sätt. Jag blir aningens förvirrad, och faktiskt rätt blödig. Det blir lite sådär att jag tänker “hur mycket krav kan jag ställa, och hur bestämd i mina krav kan jag vara”, vilket inte gynnar situationen med kloklippning (till exempel).
Så när vi skulle klippa klorna i förrgår var jag lite velig om vilken metod jag skulle använda. Eftersom Boyo är så olik Ella tror jag någonstans att jag tänkte att jag skulle försöka mig på det här med positiva metoder – i alla fall till större del än jag gjorde med Ella. Men alltså, det fungerar inte för mig. Inte när jag har en valp som får ett tantrum. Med Floki i minnet, och Boyos käft som slängde omkring, blev jag dessutom nervös.
Och ni anar inte vad löjlig jag kände mig som blev nervös över min egen valps käft. Herregud, vad dum jag kände mig.
Grejen är liksom att jag inte är ok med att ha en hund jag inte kan hantera. Det slutade med att jag gav mig efter ett tag, och så mailade jag en kompis som är väldigt kunnig. Hen hörde av sig igår kväll, och vi diskuterade saken länge och väl.
Så idag bestämde jag mig helt sonika för att nu ska det klippas klor, och det ska inte tjafsas från Boyos sida. Han försökte lite halvhjärtat, men när han insåg att jag menade business med det här höll han sig faktiskt relativt lugn. Det slutade med att han numer har friserade klor på framtassarna. Baktassarna ska vi ta i morgon, eftersom jag tyckte att det är helt ok att dela upp det i mindre portioner just eftersom han inte tycker att det är skitkul – än.
När vi var färdiga fick han bada i beröm och godis. Herregud, vad jag berömde honom. Åh, vad duktig han var. Beröm skall ges där beröm förtjänas, och det gjorde han verkligen som stod ut under de få minuter det tog att faktiskt klippa klorna. Och jag är så fruktansvärt stolt över både honom och mig själv så jag nästan smäller av.
Vis av erfarenhet från Ella vet jag att så småningom kommer Boyo att tycka att det här faktiskt är rätt trevligt. Jag slår vad om att det finns folk som tycker att jag är dum i huvudet och elak som ställer krav på det här viset, men det här är så jag gör. Att vara blödig i såna här situationer gynnar varken mig eller min hund; det ger snarare hunden utrymme att lära sig att ett visst beteende gör att hen slipper gå igenom en viss aktivitet – kloklippning i det här fallet.
För min egen del blev jag i samtalet med min kompis igår påmind om att valpar inte är gjorda av glas, och att det är ok att vara bestämd och ställa krav när det gäller hantering. Sen ska det tilläggas att den här personen jobbar som väktare med hund, så hens kunskap och erfarenhet grundar sig i väldigt tuffa och hårda hundar, och jag själv har erfarenhet av en försvarsmaktsuppfödd och därav extremt speciell, schäfer. Det är möjligt att inställningen till hur man hanterar en hund skiljer sig från den som har erfarenhet av vanliga sällskapshundar. För tro mig; det är en sjujävla skillnad och går inte att jämföra.
Så trots allt mitt prat om tydligt ledarskap och så vidare, bevisar det här bara att jag är människa, jag med. 😀 Jag funkar oftast bättre med vuxna hundar än med valpar, just för att det är så lätt att bli lite blödig och löjlig och tro att valpen går sönder bara man tittar på den. Jag erkänner med kraftigt rodnande kinder att jag fallit för min egen blödighet, men det får vara slut med det. Varken jag eller Boyo tjänar på det i längden, så nu ska jag jobba på att hitta en balans i mitt ledarskap gentemot honom.