Det här med rumsrenheten är nog det allra, allra drygaste jag vet när det handlar om att ha en valp. Jag tycker det är skitdrygt att torka kisspölar inne, och att ränna upp och ner i trapporna hundra gånger om dagen. Jag bor på tredje våningen, så det är sådär lagom kul.
Just nu har vi en period där det faktiskt fungerar väldigt bra. Det är flera dagar sen vi hade någon kissolycka inomhus. Det där har gått lite i perioder de senaste två veckorna – innan dess sprang vi ut med ungefär en och en halv timmes mellanrum. När Lilo var ledig fem dagar i sträck fungerade det fantastiskt bra här hemma; han kunde hålla sig fyra timmar i sträck och jag trodde att det kanske var kirrat och klart.
Men så kom Lilo tillbaka, och det blev en hel del bus – och flera kisspölar per dag. Jag höll på att smälla av – och jag tycker verkligen att det är skitdrygt att torka kisspölar. Framför allt när jag visste att han faktiskt kunde hålla sig. Men; han är trots allt inte så gammal, så det är ju bara att knipa käft och torka kisspölar och se glad ut.
Men nu har vi inte haft någon olycka på flera dagar, och jag börjar våga tro att vi kanske är mer eller mindre i mål. Kanske, i alla fall. Han är bara tolv veckor, så jag misstänker att det kommer att hända fler olyckor, men på det stora hela känns det extremt skönt att inte behöva ränna jämt och ständigt.
Rent praktiskt när jag har en valp och tränar rumsrenhet, är jag så noga som det bara går med att begränsa det utrymme min valp har att röra sig på. Detta för att minska risken för kisspölar jag kanske inte märker (vilket är lätt hänt i vilket fall), och för att jag hela tiden ska veta vad min valp pysslar med. Detta gäller också tuggandet; jag vill gärna veta att mina böcker och andra prylar inte blir söndertuggade. 🙂
Därför har vi nu under en månads tid till största delen befunnit oss i köket som jag avgränsat med ett kompostgaller. Nattetid stänger jag också in oss med kompostgaller i sovrummet – för att eventuella olyckor ska begränsas dit och inte till resten av lägenheten.
Det jag ser fram emot just nu är några saker; bland annat ser jag fram emot att antalet turer ut ska minska i antal. Vi är nere i fem eller sex rundor ute, beroende lite på hur länge vi är vakna (läs; hur länge jag är vaken), vilket är helt ok – men det vore skönt att komma ner till fyra, max fem gånger per dag. Men som sagt var; han är bara tolv veckor så det är nog orimligt att förvänta sig det riktigt än. 🙂
Jag ser också fram emot att inte behöva kliva upp ur sängen, klä på mig snabbt som tusan och rusa ut. Jag skulle vilja kunna gå upp, gå på dass, klä mig i lugn och ro, dricka vatten och så vidare, innan vi går ut. För att inte tala om att jag ser fram emot att inte behöva ha skor på mig inomhus så att vi kan ta oss ut snabbt om/när det behövs. Jag har nu haft skor på mig hela dagarna (de följer med ända in i sovrummet) under en månads tid, och medan det å ena sidan är praktiskt blir det skräpigt inne, och dessutom rätt varmt om fötterna.
Det ska också bli skönt att så småningom öppna upp hela lägenheten. Mitt kök är rätt litet, så det är trångt för mig, två hundar och dessutom Molly, att vara härinne. Det är fullt görbart, och så länge Boyo är liten funkar det. Men det ska ju inte vara så i all evighet. Plus att det är smådrygt att hela tiden behöva flytta kompostgaller från dörröppningen för att ta sig in och ut ur köket.
På det stora hela är jag otroligt nöjd. Ella blev inte rumsren förrän hon var runt fem månader, så Boyo har kommit betydligt längre än hon i den här åldern. Det bådar oerhört gott för framtiden, för det här är enligt mig det allra drygaste med att ha en valp. Jag tar hellre tuggandet och bitandet, alla dagar, framför att torka kisspölar och springa i trapporna stup i kvarten.