Nu är ju Lilo inte min hund, men hon är här såpass mycket att det är värt att ta upp vad jag upplever som för- och nackdelar med att ha två hundar hemma, varav den ena är en valp. Det är inte första gången, dock – när Ella var unghund var jag fodervärd åt ytterligare en tikvalp under en period. Det misstaget gör jag inte om en gång till, kan jag säga. 😀
Boyo och Lilo på bussen, på väg mot vaccination av Boyo!
Ao contrário Ella som var drygt ett år gammal när jag tog hem ytterligare en foderhund från försvaret, är Lilo en vuxen och erfaren hund. Det är en stor fördel, kan jag säga. Lilo har dessutom varit mamma tidigare, och är så otroligt duktig i den rollen som hon automatiskt tar gentemot Boyo. Hon är oerhört tydlig i sitt kropps- och energispråk, vilket gör att Boyo blir duktig på att tolka hennes signaler. Det här är jag oerhört tacksam för.
Lika tacksam är jag över att de har så olika sätt att busa på – Lilo är rätt bufflig i sitt sätt och använder gärna bröstkorg och kropp när hon busar, medan Boyo är en typisk schäfer som gärna står på bakbenen och dessutom använder munnen en hel del. Deras olikheter i sätt att leka och busa gör att Boyo lär sig att det är ok att leka med hundar som inte leker på samma sätt som han. Variation förnöjer, eller hur man nu brukar säga. 🙂
Det finns många saker hundar kan lära sig av varandra, bara genom att iaktta och delta i samma aktiviteter. Lilo lärde sig att man sitter innanför dörren och väntar medan jag klär på eller av mig före/efter en promenad, av… Mysak, tror jag det var. Nu kommer Boyo att lära sig det av henne, när jag litar på rumsrenheten tillräckligt för att till exempel inte behöva ha skorna på mig hela dagarna.
Ett annat exempel är det här med sällskapet; när Lilo är här är Boyo alltid sysselsatt. E, förutom när de sover, förstås. När Lilo är hemma med sin matte och vi är själva, får Boyo roa sig själv på ett helt annat sätt, eller så behöver jag aktivera honom.
Det finns väldigt många fördelar med att ha två hundar hemma. Men det finns faktiskt också en och annan nackdel.
Till nackdelarna hör att när man sätter ihop två hundar har båda en tendens att ty sig till varandra, snarare än till den människa som befinner sig i närheten. Det är inget fel med detta, utan snarare helt naturligt – men effekten är att i det här fallet, Boyo som är valp, lägger mer av sitt fokus på Lilo än han gör på mig. Det innebär att han lär sig mycket av henne, men mindre av mig.
När man har två hundar är det dessutom svårare att fokusera på den ena och försöka lära den olika saker, särskilt ute på promenad, än det är när man har en hund att hålla reda på. Särskilt svårt blir det när den ena hunden är valp och inte ska gå så fort. Då är det lätt att släppa efter på kopplet och låta det bli en långsam promenad med mycket frihet, snarare än att lära valpen – Boyo, vikten, nyttan och nöjet i att gå snyggt och prydligt i koppel.
…
Nu är det här inget jag lägger någon särskilt stor vikt vid. Fördelarna överväger nackdelarna, by far. När det gäller promenerandet och lite andra saker, får jag helt enkelt roa mig och Boyo med det på kvällar och helger, samt de dagar Lilos matte är ledig.
…
I övrigt kan jag skvallra om att Boyo vaccinerades igår, och att jag dels köpt hem ett svindyrt foder på grund av hans taskiga mage (som funkar bra på det), samt dessutom samlar träckprover för att skicka iväg och se om han har den här giardiaparasiten eller inte. Mozart, leonbergerblandningen, har den, och får inte träffa andra hundar och hans familj måste sanera hemma varje dag under minst en vecka.
Håll tummarna för att vi slipper detta, em todos os casos.