Det är fortfarande saker kvar som inte har varit ett år sedan, sen jag förlorade Ella. Just precis nu, dagarna innan jag fyller år, är det precis ett år sen hon var så dålig att jag trodde jag skulle förlora henne där och då. Hon hade så ont att hon knappt kunde gå, och det var endast tack vare värktabletter jag hade kvar sen hennes livs första och enda urinvägsinfektion, samt de vi fick utskrivet av veterinär ett par dagar senare, jag fick ha henne kvar några månader till.
Jag är väldigt förtjust i Boyo, men jag har ungefär fem veckor tillsammans med honom, jämfört med tio år, två månader och några dagar tillsammans med Ella. Av uppenbara skäl har jag inte samma styrka i mina känslor för honom – än.
Men Facebook påminner mig om att det är ett år sen, precis nu i dagarna innan jag fyller, som Ella hade så ont i ryggen att hon knappt kunde röra sig. Det var under helgen innan jag fyllde förra året (i år fyller jag i morgon, onsdag) vi låg på sängen tillsammans och jag tänkte att om hon måste gå här och nu är det ok. Hon var helt stilla och rörde sig inte, och vi låg så en lång, lång stund. Men så helt plötsligt var det någon av katterna som krafsade i kattlådan, och då blev det fart på henne, minsann. Tack alla högre makter för katter som behöver gå på kattlådan vid väl utvalda tillfällen, that’s all I’m saying.
Men alltså, jag sitter ju här och bryter ihop. Så är det. Jag saknar min Ella så jag smäller av. Tankar och känslor står i konflikt med varandra, dessutom. Med Ella var det inte möjligt att ta emot daghundar. Det skulle inte heller ha varit möjligt att skaffa en till egen hund, eftersom Ella så tydligt behövde och ville vara ensam hund.
Så för att jag skulle kunna ta emot Lilo, Egon, Floki, och nu Boyo, var Ella tvungen att lämna mig. Jag är helt med på det. Men det gör dessvärre inte att saknaden blir mindre. Och det gör inte heller att minnena av till exempel hennes oerhört dåliga helg, eller de gånger hon förvarnade mig om att vi inte hade så lång tid kvar tillsammans, skär i hjärtat och tomheten fullkomligen vrålar i öronen på mig.
Jag minns det väldigt tydligt. På fredagkvällen tänkte jag att vi skulle gå runt kvarteret som sista kissrundan. Men hon gick så illa att vi vände efter en och en halv huslänga – det gick liksom inte. Dagen därpå ringde jag en kompis ett par hus ner, och bad henne titta på Ella på avstånd. Det var nämligen så att Ella blev så hysteriskt lycklig när hon såg folk hon kände, och då syntes ingenting på henne. Min kompis reaktion var – wow, det där ser inte bra ut. Och det var ingenting man någonsin sade om Ella.
Jag är så innerligt glad att jag hade värktabletter hemma. Lika tacksam är jag att vi fick tid hos veterinär ett par dagar senare, och att vi fick värktabletter. Men det var också den gången jag fick veta att hon hade juvertumörer, och det var inte fullt lika roliga nyheter. Veterinären sade att man oftast tar bort en äldre tik med så stora tumörer, men Ella var fortfarande glad, så jag beslöt mig för att låta henne vara glad så länge som möjligt.
Men från och med nu tog det inte lång tid innan det var dags. Vi fick ungefär två och en halv månad till innan det var dags. Och det är snart ett år sen.
Jag fattade inte då hur jag skulle klara mig utan henne, och jag förstår inte än idag hur jag kan stå upp och andas samtidigt utan min Ella. Hon var mitt ankare, och våra behov av varandra matchade så oerhört väl på så väldigt många sätt (och inte alls på andra vis).
Jag tror inte att jag någonsin kommer över förlusten av henne.