Jag såg just ett klipp med Larry Krohn på Youtube, och kände mig genast tvungen att dela med mig av det, liksom några tankar omkring det. Det är nämligen ett alldeles ypperligt exempel på hur jag vill kommunicera med hund(ar), och det är dessutom ett sätt att kommunicera på som inte gör hunden förvirrad. Det är rakt, tydligt och väldigt naturnära.
Har man läst en längre tid här på bloggen vet man att jag anser att en naturnära kommunikation med en hund är att föredra framför träning med köttbullar eller annat hundgodis. Min personliga åsikt är ju att det är vi som har valt att ha hunden i vårt liv, alltså är det vår uppgift att anpassa oss efter hunden i minst lika hög grad som vi kräver att den anpassar sig efter oss. Det enklaste sättet att göra detta är att lära sig kommunicera med hunden på ett sätt som hunden automatiskt förstår.
För mig är det här klippet ett alldeles fantastiskt exempel på det. Man kan tycka precis vad man vill om att hunden befinner sig i en bur – det är inte buren som är intressant i det här klippet. Det som är intressant är det faktum att Larry Krohn får hunden att förstå att bara för att dörren öppnas är det inte ok att rusa ut, utan man väntar på tillåtelse.
Det här är något som kan göras utan att yttra ett enda ord. Det som krävs är vad jag brukar kalla riktad energi, ett tydligt kroppsspråk och en tydlig målbild. Mer behövs liksom inte.
Jag tror att det här är vi skiljer oss, jag och alla de som envisas med att positiv förstärkning är det enda som gäller när det gäller hundar. Jag har nämnt tidigare att jag inte har något emot positiv förstärkning – tvärtom. Men det är inte den enda metoden som fungerar, och för mig personligen känns den ytlig, ihålig och tom. Den kräver för mycket omställning och inlärning hos hunden för att det ska kännas naturligt – för mig.
Jag anser att relationen vi bygger med vår hund blir betydligt djupare, mer intim och nära, om vi anstränger oss för att kommunicera med den på ett hundlikt sätt. Det vill säga; genom vår energi, hur vi riktar den, genom att kontrollera våra känslor och bygga upp oss själva inifrån så att vi blir tydliga i vårt kroppsspråk, att vi lär oss mena det vi säger, och säga det vi menar. Hunden ser rakt igenom oss, och ljuger vi för oss själva i vår kommunikation blir hunden förvirrad och vet inte hur den ska tolka oss.
Det här är för övrigt ett av de främsta skälen till att jag anser att jag är bättre med vuxna hundar än med valpar. En vuxen hund har redan lärt sig hur man kommunicerar, och det är lättare att få den att förstå. En valp är obildad och rätt blåst, och det tar tid innan man får den att förstå vad man vill. Men det är ju det valptiden är till för; att lära sig varandra, lära valpen vad man menar – och det är bland annat därför det kan vara så oerhört praktiskt att ha en äldre hund med som hjälper till.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att förstå hur man inte kan välja att kommunicera med sin hund på det här sättet. Och tro mig när jag säger det; det här har inte ens med dominans att göra. Det här handlar enbart och uteslutande om hur man kommunicerar och hur man väljer att projicera sig själv gentemot sin hund. I detta finns inget elakt, grymt, taskigt eller ondsint. Det är en fråga om att göra sig förstådd på ett sätt som är så nära hundens eget sätt att kommunicera, som möjligt är.