En bra korrigering är den som utförs nästan innan den behövs. En bra korrigering är den som utförs nästan innan hunden har kommit igång med det den tänker göra. En bra korrigering kräver att man känner sin hund mycket väl, och kan läsa dess kroppsspråk snabbt och effektivt och därmed se tecknen på ett oönskat beteende innan något faktiskt händer.
Nu tänker jag i och för sig (nu när jag tänker närmare på saken) främst på sådant som kan hända på en promenad; hunden får syn på en katt, en fågel eller en hare och får för sig att en jakt just precis nu vore det allra bästa som kan hända. Det kan innebära ett kraftigt ryck i kopplet när hunden plötsligt rusar iväg, och har man otur kanske man flyger efter lite snyggt.
Andra saker som kan hända ute är att den egna hunden reagerar på en annan hund och helt plötsligt får för sig att göra ett utfall, eller att ni träffar någon ni känner och din hund blir hysteriskt lycklig och sliter sig för att rusa fram och hälsa (ett alldeles ypperligt exempel på Ella).
Inomhus kan det handla om en hund som jagar katten (Ella, och nu också Boyo, men inte lika intensivt som Ella), leker för hårdhänt med barnen, tuggar på bordsben, skor, folk, hoppar för att undersöka köksbänkar, spis, diskho och så vidare. Listan kan göras oändlig.
Varje handling föregås av förändringar i kroppsspråket hos hunden. Jag har inte träffat alla hundar i världen så jag kan bara svara för de jag har träffat – men dessa hundar har samma återkommande kroppsspråk när de börjar fokusera på något särskilt. Varje hund reser kroppen litegrand, lägger mer tyngd på framdelen, öronen reser sig och pekar framåt, svansen blir lite stelare och har en tendens att peka rakt bakåt, eventuellt reser hunden ragg.
Allt det här är tecken på ett fokus som börjar bli ohälsosamt, och bör brytas snarast möjligt – helst innan överläppen åker upp och visar en eller flera tänder, och innan ögonen börjar spännas och kroppen stelnar ännu mer.
Varje stadie av förändringar och förberedelser hunden går igenom kräver sitt mått av korrigeringar. Ju längre in i sin bubbla hunden går, desto kraftigare korrigering krävs för att bryta fokuset och få hunden att slappna av och rikta sitt fokus mot sin människa igen. Av det skälet är det bättre att avbryta så tidigt som möjligt, för då krävs det inte lika mycket av varken hund eller människa.
Som jag ser det finns tre sorters korrigeringar; röstkorrigering, koppelkorrigering och fysisk korrigering (beröring). En röstkorrigering består av att man använder ett ord eller ljud för att stoppa hunden från att eskalera i sitt beteende. Exempel på ord/ljud är nej, fy, usch, nuh-huh, aja baja, med flera.
Koppelkorrigering; tja, vad kan jag säga annat än att det handlar om att styra och upplysa hunden om vad som gäller genom kopplet. Det kan innebära ett ryck, men det kan lika gärna handla om att lägga kopplet längs sidan om hunden och på det viset styra hen åt sidan.
En fysisk korrigering kan vara att peta till hunden med handen, men också att fysiskt flytta hunden från ett ställe till ett annat. Jag tror att det är den här typen av korrigeringar folk i största allmänhet har svårt för, oavsett vilken form eller styrka man använder sig av.
En korrigering som kanske inte nämns så ofta, är den som handlar om ren energi. Alla hundar läser vår energi och vårt humör utan problem. Är du missnöjd med din hunds uppförande – låt den känna det genom det du projicerar mot hunden. Gör samma sak när du är nöjd; säg inget, men låt hunden känna att du är nöjd genom att utstråla det i så hög grad du kan.
Det som är mest intressant i allt det här är frågan om när du korrigerar din hund. Ju mer kraftfull korrigering du behöver ge, ju svårare det är att bryta hundens uppmärksamhet och fokus – och agerande, desto mer för sent ute är du. Då ligger det på dig att lära dig läsa din hund bättre för att förstå när du behöver gå in och bryta ett oönskat beteende.
Sen ska man komma ihåg att det finns hundar som av olika skäl är extremt svåra att bryta. Hundar med hög energi och stark vilja kan kräva både tid, envishet, vilja och rå styrka att övertyga om att ditt alternativ är bättre än deras spontana lösning på en situation. Ella var en sådan hund; hon reagerade alltid väldigt snabbt och starkt på sånt hon tyckte var kul eller störde sig på, så det gällde att vara ute i tid – eller att bli fysisk för att få ner hennes energinivå och hjälpa henne att tänka klart igen.
En annan sak som kan vara bra att komma ihåg är att när korrigeringen är utförd, är hela saken utspelad. Det finns ytterst liten poäng, om någon alls, i att bli arg på sin hund för att den beter sig på ett visst sätt. När beteendet är avbrutet bryr sig inte hunden om det som hände alldeles nyss. Vi människor har ju en tendens att göra det, men vi tjänar inget på det. Det gynnar inte oss, och det gynnar verkligen inte våra hundar.
Sen är vi ju människor, och jag är den första att erkänna att jag ibland tar min hunds uppförande personligt och känner mig förolämpad, sårad och en massa andra mindre smickrande känslor. Men jag försöker hålla mig saklig, rak och tydlig, och just för tillfället med en tre månader gammal valp försöker jag dessutom tänka att – han har inte hunnit lära sig bättre. Ännu.
…
Korrigeringar har att göra med kravställningar. På samma sätt jag förväntar mig att du inte börjar slå mig obesinnat, eller börjar tafsa utan att fråga, förväntar jag mig att min hund respekterar mina gränser och de regler jag sätter upp för att vår samvaro ska fungera. När hunden överträder dessa gränser och regler korrigerar jag kort och koncist. När överträdelsen upphör är hela händelsen avslutad och bortglömd.
Eller; det är i alla fall tanken.
Jag tycker inte att man ska vara rädd för att korrigera sin hund. Vi kan givetvis lära dem radvis med ord och kommandon, men som jag sagt så många gånger förr – jag kommer alltid att stå för att den naturnära kommunikation slår inlärda och onaturliga beteenden med hästlängder.