Dette indlæg handler om forskellen mellem at træne en hvalp og at rejse en hvalp. Larry Krohn er den, der siger det bedst; det handler om at leve med din hund, och det där med att träna sin hund bör uppta max 20% av tiden. För mig och Boyo ägnas kanske 5% av vår tid tillsammans åt att träna och öva på saker. Resten är – samvaro.
Diverse bilder från ett par promenader i skogen och elljusspåret.
Boyo har inte jättebra koll på kommandot “sitt”. Han kan definitivt inte kommandot “ligge”. Däremot har han rätt bra koll på åtminstone vissa situationer där jag vill att han ska sitta och vänta – till exempel när vi kommer in från en promenad och jag ska ta av mig jackan (inte skorna – ännu), eller när jag häller upp hans mat och inte vill ha en levande studsboll bredvid mig.
När Ella var liten ägnade vi väldigt mycket tid åt att träna på olika saker. Dels var hon min första egna hund, dels hade vi en del förväntningar på oss från försvaret, dels var hon så oerhört villig att lära sig nya saker – faktiskt i en takt som jag inte hann med riktigt, precis i början.
Jag märker, nu med Boyo, att det inte alls känns lika viktigt, det här med att tog in olika saker. Det känns betydligt viktigare att han och jag hittar ett sätt att leva tillsammans på, som fungerar för oss båda. Det är trots allt det vi ska ägna oss åt – leva tillsammans. Det innebär naturligtvis att han också behöver aktiveras – men för mig är aktivering inte per automatik samma sak som att träna på olika saker.
Det måste finnas minst lika många sätt att beskriva ledarskap på, som det finns levande människor på planeten. För mig, just nu, handlar det till stor del om att jag vill ha följsamhet från Boyos sida. Med följsamhet menar jag inte nödvändigtvis att han ska följa mig hack i häl vart jag än går, utan snarare att han följer mina direktiv. Jag vill också att han kan föra sig ordentligt på koppelpromenader, inte rusa ut i kopplets fulla längd, inte göra utfall, inte störtrusa mot folk/hundar han känner, og så videre.
Vi skulle kunna kalla det flockmentalitet, för att göra det enkelt för oss. Jag vill att Boyo ska notera när jag är på väg någonstans, och om vi har ett koppel emellan oss vill jag att han följer mig, ingen stillede spørgsmål. Jag vill att han ska söka mitt godkännande när han vill hälsa på någon, när han vill ut på en gräsmatta eller specifik fläck i buskarna, jag vill att han hela tiden ska ha koll på vart jag är så att han vet vart vi är på väg.
Nu är han bara dryga tre månader gammal, så han måste inte kunna och förstå allt det här. Men för mig ingår allt det här i vår samvaro, och det är på det sättet jag fostrar honom i stället för att stå med fickan full av köttbullar eller annat gottis. Jag har en godisficka med mig ändå, men till skillnad hur jag gjorde med Ella får han nästan aldrig godis förutom i godissök.
Jag tror att det enda jag kan säga att vi egentligen tränar på, är det här med att gå fint i koppel. För att vara tre månader gammal tycker jag att han är rätt duktig, Mysak og de små piger. Han går lite olika snyggt beroende på vilken sorts promenad vi går. Går vi i skogen eller spåret får han gå på långt koppel och det viktigaste för mig då är att han håller sig på en och samma sida – jag står inte ut när en hund envisas med att springa fram och tillbaka framför fötterna på mig. 😀 Går vi däremot inte i skogen utan i bostadsområden och däremellan, vill jag att han går på ganska kort koppel och inte rycker, sliter eller drar.
Än så länge övar vi. 🙂
…
Det mest effektiva sätt att leva tillsammans med sin hund är att hålla sig så lugn och balanserad som möjligt. Men faktum är att vi – även jag, är människor. Vi har trötta och dåliga dagar, vi blir sura och griniga på omständigheter som inte rör hunden men som smittar av sig i allt vi gör den dagen – og det skal være ok. Jag försöker så långt det är möjligt att vara balanserad, lugn, saklig och tydlig i min kommunikation med Boyo, men jag lyckas inte alltid såsom jag vill.
Men det är bara att ge sig på det igen, och igen. Fördelen med en hund är att den lever här och nu, och reagerar/agerar på det den har framför sig. Visst finns det sådant som inlärda beteenden, goda/dåliga vanor, positiva/negativa minnesbilder av olika händelser/scenarier och så vidare, men till syvende och sist är det hur vi själva för oss som påverkar hunden här och nu.
…
Kortfattat kan jag sammanfatta min och Boyos samvaro som på det stora hela väldigt trevlig, men det innebär också ett ganska stort antal “og jeg har også været meget syg i det meste af hendes liv”, “usch” och liknande, liksom det innehåller minst lika många “bra”, “duktig kille” og så videre. Till skillnad från många andra är jag av åsikten att det enbart är av godo att sätta gränser, att vara tydlig med vad som är ok – och vad som ikke är ok.
Skillnaden mellan det bra och det dåliga sättet att göra det på är hur man gör det. Det dåliga sättet är att låta irritation, frustration och ilska ta överhanden. Det bra sättet är att vara rak, tydlig, vänlig men bestämd – och konsekvent. Satsar man på det kommer man långt i att lära valpen leva tillsammans med en, utan att ägna alltför mycket tid åt att träna den.