När  man är fodervärd åt en försvarsmaktsuppfödd hund ingår det ett antal valpträffar, där det delas ut mycket information om valparnas förväntade utveckling, där de testas på lite enkla sätt för att se hur nämnda utveckling går, och så har man givetvis möjlighet att fråga fodervärdskonsulenten varenda dum fråga man kan tänkas ha. Väldigt behändigt.

Vid något tillfälle berättades det om den så kallade spökåldern; den när valparna helt plötsligt får för sig att de är rädda för allt möjligt. Sopkorgar, stubbar, cyklar – you name it. Till min stora besvikelse gick Ella aldrig in i spökåldern, utan hon liksom bara fortsatte vara stentuff. Om hon någonsin uppvisade något som helst tecken på att vara fundersam eller nervös inför något vi såg på håll, gick vi genast dit så hon fick titta och lukta och se att det inte var något farligt.

Boyo, däremot, har sedan ett par dagar börjat uppvisa en del tecken på att världen är fullproppad av stora, läskiga och dessutom farliga saker. Speciellt farliga saker. Senast för ett par timmar sen när vi var ute fick han syn på en vägskylt som stod på backen – och tvärstannade. Han satte verkligen alla fyra tassar i backen och lutade sig bakåt för att inte gå framåt när jag drog i kopplet.

Det var alldeles otroligt svårt att hålla sig för skratt när jag fattade varför han vägrade gå framåt. Jag är ju lite taskig och ondsint på det viset. Och eftersom jag inte vill att min hund ska bli en fegis, så envisades jag med att vi skulle gå fram och ta oss en titt på den där vägskylten. Med en godis gick det alldeles utmärkt, och vi tog oss igenom hela processen utan några som helst problem.

Det är liksom nu det roliga börjar, sådär på riktigt, känner jag. Den allra, allra drygaste perioden med rumsrenheten är mer eller mindre över – idag är första dagen jag inte har skor på mig inomhus på ett par månader (eftersom jag började öva på det redan innan jag hämtade Boyo). Alltså kan jag börja fokusera på andra saker – som till exempel att hantera det här med spökåldern. För att inte tala om att fokusera på att lära honom en del saker han behöver kunna, veta och förstå.

Sedan börjar det också kännas som att shit, vad fort det går. Vi är redan mer eller mindre förbi det här med rumsrenhet, och han är bara cirka tre och en halv månad (knappt). Det kommer att gå fort, det här första året. Det gäller att passa på att njuta av den här tiden, eftersom det är den som går fortast förbi. Han är redan så oerhört mycket större än när jag hämtade honom.

Så jag tänker ta tillfället i akt och roa mig drottninglikt på hans bekostnad, när han är löjlig och fånig. Jag tänker också se till att det inte blir bestående, men är han fånig tänker jag skratta högt om jag har lust. Det är alldeles för roligt för att låta bli.

mvh,
klubben för ondsinta mattar

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier