Idag hade jag turen att få träffa en kompis till Lilos matte, som är hundtränare. Hon – Lilos mattes kompis, mit anderen Worten, jobbar med positiv förstärkning, och för mig som på det stora hela är lite anti hela den grejen, var det väldigt intressant att få tillfälle att faktiskt prata med en vettig människa om det. Som jag förstår det verkar det finnas två läger även inom gruppen som sysslar med positiv förstärkning, vilket jag tycker är oerhört intressant.
Den ena gruppen står för det jag själv tycker så oerhört illa om; köttbullemetoden. Att hela tiden träna sin hund med olika sorters “valuta” (godis, leksaker osv) och med metoder som jag upplever gör hunden mer förvirrad än väluppfostrad. Men smaken är som baken – delad.
Den andra gruppen, som Lilos mattes kompis befinner sig i, verkar stå för det jag skulle kalla en mer balanserad träning. Den innefattar nämligen också korrigeringar, och handling när hunden agerar på instinkt, eller helt enkelt bara muppar sig.
Såhär i Covid-tider möttes vi här utanför, och trots att det blev rätt kallt efter ett tag stod vi och pratade väldigt länge. Inte enbart om hundträning, men det blev mycket sånt på slutet innan vi nästan frös ihjäl allihop. Jag skulle gärna prata mer med henne om det här, eftersom jag inte fick svar på alla mina frågor, men det var väldigt intressant att höra hennes syn på saken.
En sak som förstärktes av det här intressanta samtalet är insikten om att man färgas väldigt mycket av vart man kommer ifrån, i fråga om vilken sorts hund man har/haft. Jag har till exempel inte någon större erfarenhet av rädda och/eller traumatiserade hundar, men däremot av hundar med gott självförtroende och höga tankar om sig själva, extremt hög energi, extremt hög intensitet, vilja och driv. För mig är det självklart att man inte kan närma sig de här olika hundarna på samma sätt, eller ens använda samma metoder i själva hanteringen (notera hanteringen, nicht träningen) av dem.
Och jag tror.. jag vet inte om det beror på att de olika skolorna har olika inställning till hundar och hur man för sig omkring och tillsammans med hundar, men ibland får jag uppfattningen att många inte gör skillnad på hund och hund. Min personliga uppfattning är ju också att många inte gör någon skillnad på begreppen “Hundetraining” och “hantering av hund”. För mig är det två helt skilda saker – ingendera är bättre eller sämre än den andra, men för min egen del föredrar jag “hantering av hund” framför “Hundetraining”.
Jag har i alla fall lärt mig två nya saker idag – och bara det gör dagen värd lite mer än många andra dagar. Jag har bland annat lärt mig begreppet “stadga” – att få hunden att stanna kvar i en position (exempelvis sitt) och därefter ge ett friord. Jag hade ingen aning om att det kallades så, men det är ju ett behändigt ord att använda när man pratar med andra om att göra just precis det.
Sedan har jag också lärt mig att positiv förstärkning kan användas till att rikta om en instinkt till en annan. Jag tog som exempel det här med att Boyo gärna vill rusa ut i koppellängden mot passerande bilar. Lilos mattes kompis menade att då tränar man för att rikta om instinkten att göra det, och skapar en ny instinkt i stället. Jag förstår tanken och kan på många sätt köpa att det är väldigt praktiskt. Sedan är jag osäker på hur jag ställer mig till att göra det för egen del. Jag tror att jag föredrar att inte tvinga min hund att lära om en instinkt, och i stället satsa på att avbryta hans fokus på fel sak i tid, innan något dåligt händer. Eller, kanske ännu mer sannolikt – något mittemellan.
För att återgå till dagens insikt om hur man färgas av vilka hundar man haft (och är intresserad av), så är det kanske inte så jättemärkligt att jag föredrar hantering av hund framför träning. Jag gillar tuffa, skarpa hundar och tråkas ut av mjuka och snälla hundar. Jag vill ha motstånd och en kärna av stål, eftersom det är sådan jag är själv. Och en tuff, skarp hund kräver och tål mer än en mjukare hund – så enkelt är det.
Det är intressant, och dessutom ganska förvirrande även för mig, att de här två sätten att tänka omkring hundar är så oerhört olika, men ändå har ungefär samma mål. Tillvägagångssätten är dessutom relativt likartade. Det som skiljer dem åt, Ich denke, är inställningen till hur man för sig omkring hundar, vad man tycker är viktigt i relationen mellan sig själv och sin hund, och hur man beter sig för att forma alltihop.
Men det här samtalet var helt klart dagens höjdpunkt. Jag har varit otroligt trött idag, så det var väldigt roligt att få lite mental stimulans i ett ämne jag är väldigt nördig i. 🙂