Jag vet att jag tjatar, men det finns många områden inom vilka jag tycker att det här med positiv förstärkning brister. Jag är helt med på att positiv förstärkning är ett fantastiskt bra verktyg att använda – om och när man vill träna sin hund, när man vill att den lär sig ett för hunden onaturligt beteende. Men det finns områden där jag anser att positiv förstärkning är helt onödig, och jag ska försöka förtydliga vart, när, hur och varför.
Det är stor skillnad på att ha en väldresserad hund och att ha en fungerande hund. En väldresserad hund kan vara fantastisk på tränings- och tävlingsplanen, men vet inte hur man beter sig i sociala sammanhang. En fungerande hund kanske inte kan radvis med kommandon, men förstår hur man för sig i möblerade rum, tillsammans med folk och fä, och följer sin människa utan att ifrågasätta varför.
För mig kommer den fungerande hunden alltid att vara viktigare än den väldresserade hunden. Och nu kommer vi till något som åtminstone jag själv tycker är oerhört intressant, för att inte tala om viktigt.
Alla har inte förutsättningar att på ett naturligt sätt göra sig till ledare. Med det menar jag (fortfarande!) inte det här med dominans och hela baletten som så många ogillar, utan snarare förmågan att kräva sitt eget utrymme, att äga utrymme, att ta plats, att vara rak och tydlig i sin kommunikation med hunden för att undvika förvirring, att mena det man säger och säga det man menar, och så vidare. Det är skillnad på uttrycket dominans i den mening så många slår bakut inför, och det jag menar med ledarskap.
I min värld räcker det inte att vara den som bestämmer när maten serveras, när det är dags att gå på promenad och så vidare, för att kalla mig själv ledare. I min värld krävs det att jag enbart genom min närvaro, mitt sätt att föra mig, göra mig förstådd, får min hund att följa mig. Det har inte ett skit med vare sig ilska eller våld att göra, utan enbart genom medvetenhet om mig själv och hur min hund reagerar på den jag är och det jag gör.
För att göra sig förstådd behöver man vara rak och tydlig i sin kommunikation med hunden, och man behöver kommunicera på ett sätt som hunden förstår. Man behöver också mena det man säger, och säga det man menar. På samma sätt som det finns människor som är mindre bra på att kommunicera med varandra, finns det människor som inte på ett naturligt sätt förmår att vara raka och tydliga med sina hundar. Förmågan att vara det är något dessa människor behöver träna på – och det är då rakt ingenting fel med det.
Det jag pratar mig så varm för är nämligen det som kommer innan träningen av hund. Min egen förmåga att få min hund att ta mig på allvar. Och för att vara övertydlig in absurdum – det handlar fortfarande inte om att vara arg eller våldsam. Det handlar om att ha självinsikt, självkontroll, balans och stabilitet, att kunna vara ett ankare för sin hund. Klarar man inte detta blir det svårare att få hunden att höra och förstå vad du ber den om oavsett vilken träningsform du sysslar med.
Jag är övertygad om att det finns folk som sysslar med positiv förstärkning, som anser att man kan/ska/bör träna in varenda beteende man vill ha, eller för den delen, förändra. Personligen tycker jag att det är helt vansinnigt. För mig handlar det mer om att genom kroppsspråk och förmågan att kräva och äga utrymme, kommunicera till min hund vad det är jag vill.
Som exempel; idag när jag lämnade över Lilo till hennes matte fick Boyo för sig att han ville gräva i ett påbörjat hål i en gräsmatta. I stället för att slänga på honom godisbitar, krävde jag utrymmet över det påbörjade hålet (såsom i; jag satte foten där) och utan att fundera närmare på saken flyttade sig Boyo utan att ifrågasätta – han bara förstod vad jag ville. Min fråga är; vad är mest effektivt?
Med tanke på vilket fäste hela grejen med positiv förstärkning har här i Sverige tror jag inte att det är särskilt många som ens vill överväga nyttan och nöjet av att förändra sin inställning till sin relation med och till hundar. Personligen kan jag ju tycka att man missar otroligt mycket, när man lägger ner så mycket tid och energi på att träna i stället för att kommunicera.
Och på tal om det; återigen för att fortsätta förtydliga in absurdum… Det jag pratar om handlar mer om att hantera hundar än att träna hundar. Det är en enorm skillnad mellan dessa två begrepp.
Att hantera en hund handlar om hur man rör sig omkring hunden, hur man närmar sig en hund, hur man pratar med/till den, hur man tar i hunden, hur man projicerar sig själv, hur medveten man är om sin egen styrka och sina egna svagheter, och så vidare.
Att träna en hund handlar om att lära den saker som i hög utsträckning är onaturligt för den på ett eller annat sätt (antingen själva handlingen, eller sammanhanget som handlingen utförs i).
…
Det är på grund av det här jag tycker att det är så oerhört intressant att se hur hundar kommunicerar med varandra. De ägnar ingen tid åt att träna varandra i social samvaro. De använder kroppsspråk för att uttrycka vad som är ok, och vad som inte är ok. Om vi människor kunde ta efter hundarna i högre grad när vi umgås med dem är jag övertygad om att vi skulle ha färre problem med dem.
Men; that’s just me… Alla är vi olika, vi ser olika på relationen till och med hundar, och det måste få vara ok, det med.