Jag vet inte om frågan rörande balans är så viktig för mig därför att jag har så svårt att upprätthålla den på ett naturligt sätt för egen del. För den som är balanserad av sig själv är det kanske inte lika viktigt, och man tänker att ens hund hellre vill ha roligt än leva i balans.
Min personliga övertygelse är att en hund som lever i balans kan ha roligt, men en hund vars liv går ut på att ha roligt inte per automatik lever i balans. Jag vet vad jag själv skulle föredra, och vad jag aktivt jobbar på för egen del – och för min hund. Det är att leva i balans, för när man lever i balans går det roliga aldrig överstyr.
To jest naprawdę inget fel med att låta sin hund ha roligt. Men det är stor skillnad på att låta sin hund “ha roligt” genom att låta den göra vad den vill utan begränsningar, och att ge den frihet under ansvar. Jag läste någonstans, på något forum, en kvinna som skrev om sin hund att den alltid gick på långt koppel och fick göra vad den ville, och den mådde minsann så bra och var så lycklig.
Jag ser och har sett, bara här i området där jag bor, minst två personer som mer eller mindre alltid låter sina (små) hundar gå lösa. Den ena av dem menar att “hunden måste få vara hund”, men har totalt missat att frånvaron av regler, begränsningar och en fast form på tillvaron i stället för att göra hunden lycklig, skapade ett litet monster.
Just den hunden jag tänker på finns inte längre, men så länge jag har känt hund + människa, har hunden varit extremt otrevlig. Att hunden var otrevlig hade ingenting med hunden att göra, utan berodde helt och hållet på människans inställning och hur hunden behandlades och hanterades.
Inte vet jag om ordet “balans” betyder olika saker för olika människor, men jag tänkte dra en kort förklaring till vad det innebär för mig och varför jag anser att det har samma betydelse när det gäller hundar.
För mig handlar balans om förmågan att hantera upplevelser, oavsett vilken form eller vilket innehåll de har. Det spelar ingen roll om upplevelserna händer en hund eller en människa – de ska fortfarande hanteras och bearbetas. Ju bättre förmåga vi har att göra just detta, desto bättre balans har vi. Balans handlar också om att inte flaxa mellan extremer när det gäller energi, lust, skillnaderna mellan att må bra och må dåligt, i tak dalej.
För mig som lever med bipolär sjukdom kan jag säga att den där balansen är som en holy grail. Den finns inte där naturligt för mig, och periodvis får jag kämpa hårt för att hantera saker som händer på ett vettigt sätt.
Människor och hundar hanterar och bearbetar inte saker på riktigt samma sätt. Jag minns när jag för första gången tog med mig Ella ner på stan, när hon var valp. Hon var bara runt åtta, kanske tio veckor gammal, och ville gömma sig bakom mina ben när vi stod och tittade på folk och bussar. Jag klev medvetet åt sidan, för att hon skulle få möta och hantera situationen på egen hand. För mig är det viktigt att hunden får göra det. Jag lämnar inte hunden obevakad, och jag finns där i bakgrunden som stöd.
Samma sak har jag upplevt med framför allt Lilo. När Lilo började vara hos mig var hon ovan vid bilar. Hennes matte hade varit oerhört försiktig i sin miljöträning, och Lilo hade inte gått över parkeringen vid Icabutiken en kort bit härifrån. På vår första promenad tillsammans tog jag med mig Lilo och marscherade rakt över parkeringen, utan några som helst problem. Vi kan fortfarande stanna vid en trafikerad väg, bara för att titta på bilarna.
Nu är Lilo en oerhört stabil hund, trots sin taskiga bakgrund som avelstik på en puppy mill, och det underlättar givetvis. Men som jag skrev i något av mina första inlägg om henne – hon är inte en nervös hund, utan rejält stabil och stadig. Det är skillnad på att vara nervös i en situation, och att ha nervositet som grundkänsla i kroppen.
För att återgå till det där med att ha roligt och att leva i balans, och varför sistnämnda är att föredra. Om man enbart ägnar sig åt att ha roligt är det lätt att det går överstyr och blir sådant som husse/matte inte tycker är lika kul som hunden gör. Det är däremot både vettigt och hälsosamt att erbjuda sin hund ett ramverk att fungera i, samt ett stabilt och balanserat stöd för den att luta sig mot när det behövs.
Ur denna grund kan man sedan låta hunden ha roligt, men “roligt” är inte ett tillstånd som är hälsosamt för någon att befinna sig i – inte i längden. Inte på det sätt vi tänker att en hund ska “ha roligt” eller “hunden måste få vara hund”, i alla fall. Det spelar nämligen ingen roll vilken art vi än tillhör; det finns ramverk och sociala sammanhang att fungera i överallt, och oavsett om man är hund, människa, groda eller något annat så behöver man lära sig, och dessutom hålla sig innanför dessa ramverk och sammanhang. Gör man inte det blir det konsekvenser – så är det för oss människor också.
I to jest väl ändå det vi vill? Att våra hundar ska fungera i samhället? Att de ska vara såpass balanserade att de själva kan lista ut vad som är lämpligt att göra eller inte göra i olika situationer. Det kräver givetvis att de lär sig vad som är ok och inte ok – och för att vara tjatig; det är här jag anser att fostran är mer effektivt än att träna sin hund till förbannelse. Vi tränar inte våra barn på samma sätt som vi tränar våra hundar; vi fostrar våra barn.
…
För mig kommer det alltid att vara viktigast att erbjuda min hund en trygg och stabil tillvaro. Jag tror stenhårt på att en fast form på tillvaron är att föredra framför att tillåta hunden att göra vad den vill, bete sig hur som helst, för att “den måste få vara hund” albo to “låta den ha roligt”.
En sådan inställning riskerar att orsaka stress hos hunden, och en stressad hund mår inte bra. I sin tur kan det orsaka radvis med problembeteenden, och det är så oerhört onödigt.