Träning och underhållning av hund i all ära, men för mig är det allra viktigaste jag kan erbjuda min hund – balans. Det här inlägget tänkte jag ägna åt att beskriva min egen syn på vad balans är, och varför jag anser att det är så viktigt. Det är irrelevant om en individ är människa, hund, fisk, val, katt, elefant eller något annat. Balans är något vi alla strävar efter, därför att obalans är så oerhört påfrestande att leva med.
Jag har kanske ett lite annorlunda perspektiv på det här med balans och obalans, eftersom jag lever med bipolär sjukdom. Jag har levt med en enorm obalans i hela mitt liv, ända sedan jag var barn, och det är inte förrän relativt nyligen (ett par, tre år sedan) som jag insåg vad motsatsen till det är – balans.
Det finns säkert lika många tolkningar av begreppet balans som det gör individer att tolka det, men jag kan bara ge dig min egen uppfattning om vad det innebär.
För mig handlar balans bland annat om förmågan att själv justera sitt mående. Det handlar om förmågan att aktivt välja hur man tolkar, reagerar och agerar på olika saker. Det handlar om förmågan att göra medvetna, vettiga val som gynnar en, i stället för att agera utifrån känslotillstånd där man inte klarar av att tänka rationellt. För mig med min bipolära sjukdom har det här en tendens att gå överstyr och nå nivåer som vanligt folk kanske inte ens kan föreställa sig.
Det handlar också om förmågan att kontrollera sitt känsloliv och hur man kontrolleras av både sina egna tankar och känslor samt yttre omständigheter. På sätt och vis kan man kalla det självkontroll. Ju större offerroll man antar, desto mindre förmåga har man att kontrollera detta hos sig själv.
Balans är inte konstant. Balans är något man får sträva efter hela tiden – vissa mer än andra. Att leva i obalans, däremot, tar gärna överhanden och blir en konstant. Jag är i skrivande stund 44 år gammal, och det är bara några år sedan jag började uppleva balans som tillstånd under längre stunder än ett par minuter i taget var tredje eller fjärde månad eller så.
För den som inte levt några längre perioder i konstant obalans, kan jag säga att det är oerhört påfrestande. Det ger lätt väldigt spontana reaktioner som kan liknas vid instinkter, som är oerhört svåra att få kontroll över. När man inte har kontroll över sina reaktioner och sitt agerande, oavsett hur stort eller smått det är, ger det lätt konsekvenser man inte hade tänkt sig. Man slutar lita på sig själv och andra därför att man inte klarar av att ha den där kontrollen, den där balansen.
Följden av det är att självbild och självförtroende försämras, och så blir det en nedåtgående spiral av, i största allmänhet, bara rent och skärt, dåligt.
Som människa finns det saker man kan göra för att återställa balansen i så hög grad som möjligt. Om orsakerna beror på omständigheter kan man jobba på att förändra dessa. Är orsaken psykisk kan man gå i olika former av terapi. Vissa människor får lära sig leva med en viss grad av obalans.
…
För en hund, däremot, som inte tänker, reagerar och agerar på samma sätt som vi människor, finns det inte supermycket den kan göra själv. En hund mår som bäst när den har balans, och den kommer alltid att sträva efter det. Men för en hund vars människa/människor inte har balans, blir det mycket jobbigare. Hundar är enkla på det viset – de speglar direkt sin närmaste omgivning. Är människan ur balans, är hunden ur balans. Det kan visa sig på lite olika vis, men det är liksom kontentan.
…
Så om vi som människor tycker att det är påfrestande och jobbigt att leva i obalans, hur är det då inte för en hund? Särskilt när hunden inte kan göra något åt det? Jag är långt ifrån någon expert, men jag har sett tillräckligt många hundar i grupp för att känna till att en hund som går upp för högt i energi blir tillrättavisad av minst en annan hund, tills dess att energin har sjunkit till en accepterad nivå.
För mig som har en väldigt intim relation och kunskap om hur obalans fungerar för mig, och hur otroligt skönt jag tycker att det är när jag faktiskt har balans, är det här en vansinnigt viktig fråga när det handlar om hundar. Varför vill vi utsätta våra hundar för ett känslomässigt tillstånd vi själva kan lägga ner rätt mycket pengar, tid och energi på, för att bli av med? Varför tycker vi att våra hundar förtjänar att leva under en sådan stress och press som obalans faktiskt är, oavsett orsak?
Balans är inte ett konstant tillstånd. Däremot kan man leva i mer eller mindre balans. Jag har personligen bra dagar, och jag har dåliga dagar. Ju närmare mitten på skalan mellan bra och dåligt jag befinner mig, desto bättre. Därför är det ett av mina största mål i livet; att uppnå och behålla ett så stort mått av balans, som möjligt.
Men min fasta övertygelse är att balans i så hög grad som möjligt, är den vackraste gåvan vi kan ge till våra hundar.