Idag (egentligen i morgon, för jag skriver det här på lördagen) är det på datumet två månader sedan jag åkte till Skåne och hämtade hem Boyo. Herregud, två månader. Det är helt galet. Det känns som att han alltid har varit här. Även om jag fortfarande har svårt att släppa Ella, så är Boyo lika självklar i mitt liv som hon var. Han ska liksom vara här.
Fotograferade för några dagar sedan på promenad i spåret.
Vem som helst som har ungar – eller hundvalp, für diesen Teil, vet ju att tiden liksom går utan att man märker det. Dag till dag är ju på något sätt rätt ointressant. Und, det är när de växer från stund till stund som man kan märka det, men annars går ju tiden bara.
Två månader.
Och till min stora glädje, många år framåt tillsammans med Boyo.
Jag skrev ju ett inlägg för några dagar sedan om att jag har svårt att släppa Ella, vilket lätt blir till Boyos nackdel. Så är det – men det innebär inte att Boyo är en dålig hund. Herregud – quite the contrary. Ella var så vansinnigt mycket hund. Hon var också en otroligt go hund, men hennes energi, intensitet, driv och skärpa tog liksom överhanden så go-heten hamnade lite i skymundan.
Boyo, å andra sidan, han är så go så det är tamejfan synd om honom. Han är så go att jag nästan smäller av på honom. Han är så urmysig så jag blir alldeles knäpp. ♥
…
Det har hänt rätt mycket på två månader. Det mest uppenbara är att han har växt något helt otroligt. Han kunde gå under magen på Lilo när han kom hem – om några veckor från nu kommer han att kunna stå med Lilo under sin egen mage (han försöker nu, men det blir mest så att han liksom hänger över hennes rygg och ser hysteriskt kul ut).
Om ni kommer ihåg så skrev jag om mina första intryck ungefär en vecka efter att jag hämtade Boyo. Där skrev jag att han är ganska reserverad – men det har förändrats en hel del. Han är fortfarande mer reserverad än Ella, men det säger inte särskilt mycket med tanke på hur överdrivet skitdrygt social hon var. Men möter vi någon vi känner, så blir han skitglad och vill gärna rusa framåt i kopplet för att komma fram. Det behöver vi öva på, för det är oerhört irriterande.
Vi har också haft den där vändan med taskig mage och väldigt mycket rännskita, kombinerat med oron för att det skulle vara giardia-parasiten (vilket det tack och lov inte var). Han har ätit svindyrt veterinärfoder, och är nu tillbaka på sitt eget helt och hållet. Det har fungerat bra hittills, så håll tummarna för att det fortsätter så.
På tal om mat, mage och tillväxt; jag var iväg och vägde honom i torsdags. Förra gången jag vägde honom hade han gått upp nästan 4,5 kilo på ett par veckor. Den här gången har det tack och lov gått långsammare; han hade gått upp 1,25 kilo och vägde således ganska precis 15 kilo – i torsdags.
Valpluddet har släppt nästan helt och hållet nu. Det är några fläckar kvar – framför allt runt halsen, litegrand på ena bakbenet och svansen. Annars har han gått från att ha helt matt valpludd, till att vara jätteblank och ursnygg i sin nya päls. Jag är hur nöjd som helst, fast jag hade verkligen gillat om han fått längre päls än han har. Han har ungefär samma längd och kvalitet på pälsen som Ella hade.
Man hade ju kunnat tro att han skulle vara mer bitig än han är, men han vare sig biter eller tuggar särskilt mycket alls. Eller, jo, det är klart att han gör. Men knappt alls på mig eller prylar, utan han tuggar mest på sina leksaker och Lilo. Hon har numer börjat få små bitmärken över hela huvudet, på läpparna, runt halsen – tja, överallt där han kommer åt. Tursamt nog är både hon själv och hennes matte ok med det. 😀
På det stora hela är Boyo en väldigt lätthanterlig valp. Han går snyggt i koppel, har lite idéer för sig om bilar, katter och fåglar utomhus, han lyssnar oftast på mig om han inte är jättetrött och ofokuserad, han älskar att bli gosad med när vi ska sova… Und, men han är en helt fantastisk liten kille. ♥
Kloklippningen går bättre och bättre. Han kämpar inte emot lika mycket längre, men är inte överförtjust. Vette tusan vad det är med hans klor, dock, för jag klipper i pulpan på minst en klo på nästan varje tass. Jag har klippt Ella i pulpan också, men inte såhär många, och inte såhär ofta. Hur skumt som helst.
…
För att hitta någon slags avslutning i det hela kan jag säga att jag är så otroligt glad att leva tillsammans med en hund igen. De månaderna efter Ella, innan Boyo – det är inte samma sak, det att leva utan hund.
Nu har jag Boyo, och dessutom Lilo på deltid. Jag känner mig otroligt privilegierad.