I lördags blev han fyra månader, min lillprins. Guldklimpen. Inte för att jag tror att han klär särskilt bra i guld (plus att jag inte är särdeles förtjust i metallen guld), men han är min guldklimp ändå, lillherrn. Kärt barn har många namn, det är ett som är säkert. 😀

Boyo på sin 4-månadersdag – även tillsammans med dalmatinern Sigge.

Fyra månader gammal. Till mig flyttade han när han var två månader gammal. Det innebär att han har bott tillsammans med mig och Molly i halva sitt liv vid det här laget. Rimligen torde vi vara den enda familj han känner till – morsa, farsa och syskon torde vara tämligen glömda, numer.

Ja, och så Lilo, förstås. Jag har kommit fram till att Boyo har en hund – Lilo, och Lilo, hon har också en hund – Boyo. Jag och Lilos matte, vi är inte mer än personal till deras relation. De står varandra rätt nära, faktiskt, och är oerhört söta att se tillsammans.

Fast ännu sötare, det är nog tamejfan Molly och Boyo. Boyo, han vill ju gärna jaga henne och liksom blöta ner hennes rygg med spott och troligtvis lite gnagande. Personligen är jag inte helt nöjd, och jag tror inte att Molly är överförtjust, hon heller. Tyvärr är hon ju dumsnäll och säger inte ifrån, trots att hennes klor är vassare än Boyos. Men – de har sina tillfällen när mattehjärtat smälter och rinner ner på golvet i en pöl. När Boyo ligger på sin säng här i köket och är rätt trött, och Molly kommer promenerandes fram till honom och börjar stångas. När Boyo ser nyvaken och lite smågroggy ut, och tvättar Molly i öronen.

Those moments, I’m telling you… ♥

Så de gillar faktiskt varandra, lite i smyg. Molly låtsas inte alltid om det, men faktiskt så tror jag bestämt att hon tycker att Boyo är lite mysig. Det gläder mig så oerhört, faktiskt.

Det har faktiskt hänt en hel del med Boyo, som jag har glömt att berätta om. Från början upplevde jag honom som ganska reserverad och försiktig. Not so much anymore. Inte så att han blivit dumdristig, men han har blivit betydligt mer bekväm med sig själv, han har blivit mer social – och faktiskt mer modig. Jag är ju bortskämd med Ella som gjorde allt jag bad henne, oavsett hur liten/gammal hon var. Boyo är mer försiktig, mer långsam i sitt sätt att fatta och utföra. Lite feg kan han vara ibland – inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men tillräckligt för att jag ska tycka att det är värt mödan att bygga självförtroende för honom.

Han har fått gå i gallertrappa, hoppa upp och ner från stenar, gått nära läskiga saker… Och klippa klorna, såklart – som för övrigt går mycket, mycket bättre nu. Han är sååå superduktig.

Det här med rumsrenheten går också det som en dans. På kanske en månad eller så har vi haft två eller tre olyckor, vid två tillfällen. Jag förväntar mig att det kommer att hända fler olyckor, men så lite på så lång tid är – very well done. Jag klappar både honom och mig själv på axeln för det, faktiskt. Jag bär honom fortfarande nerför trapporna, men vi får se hur länge jag orkar – han är fan tung. 😮

Han är oerhört olik min Ella, men jag börjar så sakteliga fatta att det inte gör något. Det är verkligen en sak att förstå något med huvudet, och en helt annan att förstå det med hjärtat.

Men det ska väl fan till om de inte får plats, båda två, däri. ♥

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier
Samarbeten

Fenrir Canine Show