Alltså, jag har ju en förjävla rolig hund. Så är det ju. Ibland har jag svårt att låta bli att skratta, för han är rätt löjlig på sina vis. Det ska faktiskt bli väldigt intressant att se vilken sorts hund han blir som vuxen, för som valp är han ju för rolig. Det bästa exemplet just nu är hur vi går våra promenader tillsammans. Vi går nämligen inte.
Vi spatserar.
Om ni inte har funderat på det förut kan jag tipsa om att tänka lite på skillnaden mellan att gå en promenad med hunden i rask takt, ta en lugn promenad med hunden, och att spatsera med hunden. Det är en jävla skillnad i hastighet och inställning, både från vår och våra hundars sida. Och jag vet ju ända sedan innan jag hämtade Boyo att han är av en helt annan kaliber än Ella som rusade genom livet.
Boyo, han spatserar.
Och han gör verkligen det. Det är det som är så jävla roligt. Idag (tisdag) har det varit rätt varmt ute. Jag tycker det är skitjobbigt, även om det än så länge ändå är relativt hanterbar temperatur. Boyo, han ville ta det lugnt. Väldigt lugnt. Spatserar-lugnt. På varje promenad. Till och med på kvällen, när det var betydligt mer behaglig temperatur ute.
Så vi gick där och spatserade, och jag kunde liksom inte hålla mig för skratt. Det gick inte. Han spatserade sig fram där så kavat, och jag spatserade bredvid och fnittrade. Jag var till och med tvungen att ringa Mozarts matte och säga att jag har en jätteknäpp hund som bara vill spatsera.
I ärlighetens namn; vi spatserar inte enbart. Boyo får upp farten litegrand när vi är på väg hemåt. Då går det lite fortare – fast inte sådär så man kan säga att vi går i rask takt, för det gör vi inte. Vid det laget promenerar vi i lagom takt.
Förstår ni varför jag tycker att det här är så sjukt jävla roligt? Jag är i och för sig rätt trött och därmed lättroad, men alltså.. Herregud! 😀
Plus att Boyo, trots allt är en schäfer. När jag tänker “schäfer” tänker jag en hund som behöver mycket motion. Inte en hund som vill spatsera sig fram genom tillvaron. Förstår ni också att jag verkligen undrar hur han kommer att bli som vuxen? 😀 Han är bara fyra månader än så länge, så det kan ju förändras, tänker jag. Men å andra sidan; Ella och den andra FM-tiken jag hade ett tag förändrades inte särdeles på den fronten.
Jag känner mig lite kluven till det här. Å ena sidan kan det ju vara mysigt att spatsera med sin hund. Å andra sidan är det ju både trevligt och bra att promenera i lite raskare takt – i alla fall för mig. Plus att promenaderna tar så oerhört mycket längre tid när man spatserar.
Det känns verkligen som att Boyo är raka motsatsen till allt som Ella var. Där hon rusade, var högenergisk, högintensiv, tuff och hård, är han otroligt långsam mjuk och go i stället. De är verkligen så vansinnigt olika. Min haka är konstant på marken, vilket är skickligt jobbat när man bor på tredje våningen.
Sorry för överdriven användning av ordet spatsera, men själva ordet i sig är just idag extremt roande för min trötta hjärna. 😀