Dagen, eller snarare eftermiddagen, har varit full av underhållning för min del. Jag, Boyo och Lilo mötte Lilos matte utanför Ica, eftersom jag behövde in och hämta ett paket. Vi har ju provat det här att Boyo står och väntar med Lilo och hennes människa – för att inte tala om går tillsammans med dem, och det var ju ett äventyr. Dock lite mer för människan än Boyo. 😀

När jag går med Boyo och Lilo ställer jag krav. Det skall exempelvis icke busas eller på annat sätt rusas runt och vara dryg. Sådant får man (kanske!) göra inomhus. Man ska inte heller väva ihop kopplen eller trassla in mig genom att gå fram och tillbaka runt mig. Man håller sig lugn och sansad och går snyggt och prydligt.

Det finns liksom inget att diskutera där. Jag är inte ok med att ha hundar som flänger och far omkring mig – jag har provat det, och jag gillar det inte.

Jag har egentligen ingen bra ursäkt för att jag har svårt att låta bli att skratta när Lilos matte tar kopplen till båda hundarna. Idag fick hon gå med hundarna medan jag ledde hennes cykel, och jag skrattade högt när hon försökte hålla reda på sig själv och två hundar varav den ena (Boyo) kämpade stenhårt för att ta sig fram till mig. Det var verkligen en kamp, och det tog en stund innan det gick bättre.

Det här är verkligen världens bästa exempel på hur olika en eller flera hundar svarar på olika människors energi. Jag är en väldigt lugn och sansad person (trots min bipolaritet), och när det gäller hundar så har jag lärt mig att vara väldigt saklig, rak och tydlig. Man måste vara det, annars blir det bara jobbigt – både för hundarna och en själv.

Men av någon anledning har Lilos matte svårt med att hantera båda samtidigt. För mig känns det väldigt märkligt, eftersom jag inte har några problem med dem (förutom att Boyo är valp och således lite smådryg då och då). Men jag har känt henne tillräckligt länge för att kunna forma mig någon slags bild av vad det är som saknas.

Vi stod en lång stund och pratade om det när vi kom till mitt hus. Jag gillar verkligen att hon är medveten om att det är hon som ligger till grund för situationen, och att hon vill ta tag i det så att hon kan gå med båda hundarna. Hon är verkligen världens bästa som vill kunna hjälpa mig om jag behöver, och i så fall behöver hon ju klara av att hantera båda hundarna tillsammans. Särskilt med tanke på att hon redan nu tycker att båda hundarna tillsammans är väldigt starka. Boyo är bara fyra månader, drygt, och kommer att bli både större och tyngre. Alltså behöver hon lära sig att få kontroll över dem redan nu.

Det mesta jag skriver nu har jag pratat med Lilos matte om. Det mesta av allt som det här handlar om är oerhört abstrakt, eftersom det handlar om hur den som håller i kopplet känner sig, hur man fungerar, hur man tänker om och förhåller sig till hundarna, och så vidare. Därför är det inte helt lätt att adressera, men jag tänkte koka ner några punkter som jag tycker är viktiga.

En hund är som en barometer för oss människor. Hunden reagerar på minsta lilla nyans i hur vi känner oss i stunden. Är vi stressade, nervösa, oroliga, trötta blir hunden gärna lite extra dryg och oregerlig. Som samhället ser ut är hunden beroende av oss för att kunna fungera. Den behöver oss att luta sig mot, och så fort vi är minsta lilla instabila ruckar vi på hundens trygghet.

För att en hund ska fungera behöver den att människan är lugn, stabil, balanserad och trygg. Är man inte det naturligt får man helt enkelt öva på det – så enkelt är det. Sedan har man givetvis bra och dåliga dagar – men på det stora hela behöver man vara allt det. Har man allt det blir resten så mycket lättare, oavsett om det gäller vardagslydnad, elitlydnad, spår/sök, skydd eller vad som helst annat.

Man behöver också ha en målbild och en förväntning. Det är ungefär som att jag ofta redan innan jag går ut börjar fundera på vart vi ska gå någonstans. Gör jag inte det finns risken att jag blir velig när vi är ute, och det blir inte heller bra. Att vara den som visar vilken riktning är superviktigt. Då har vi ett mål – i alla fall ett sådant. Förväntan handlar om förmågan att kunna ställa krav.

Tydlighet är också oerhört viktigt. Tydlighet är något jag tror man uppnår bäst med kroppsspråk, faktiskt. Ord i all ära, men testa att vara tyst och visa med kroppen vad du vill att din hund ska göra så har du början till en betydligt bättre kommunikation. Och när jag säger tydlig menar jag så övertydlig att ett berg fattar. 

Det finns så otroligt många delar i det här. En grej som kan vara värd att fundera över är hur mycket utrymme man ger sin hund. Lilos matte tar oftast emot Lilo med öppna armar när vi möts på eftermiddagen. Lilo blir hysteriskt överlycklig och biter gärna i sin mattes vantar. Alla gör vi på våra olika vis, och personligen ignorerar jag min hund om han skulle bete sig på det sättet. En annan sak också värd att tänka på är om man backar eller rör sig framåt när ens hund beter sig som en mupp.

Med allt det sagt; vi har bestämt att vi ska förändra några saker när vi möts på morgonen och eftermiddagen, och Lilos matte ska dessutom börja gå runt några hus med dem varje dag. Jag ska coacha henne bäst jag kan, och se till att det blir lite ordning och reda på torpet.

För tro mig när jag säger det; det är faktiskt inte alls jobbigt att gå med dem tillsammans. ♥ De, liksom vilken hund som helst, behöver vägledning och form på promenaden. Men Boyo är fortfarande valp, och det är lätt att vara lite för snäll och mjuk då. Been there, done that, jag med. 😀

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier