Nu är Boyo ungefär 4½ månad gammal. Jag borde ha börjat ensamhetsträna honom lite mer seriöst för flera veckor sen, men jag erkänner att jag varit lat och inte tagit tag i det. Men nu är det dags, av väldigt många skäl. Till exempel för att jag vill kunna gå till Ica och hämta ett paket utan att behöva hjälp med passning av Boyo.
Ja, så småningom vill jag kunna ta mig iväg på läkarbesök och annat utan att vare sig ta med mig Boyo, eller lämna honom hos någon annan. Men det är aningens för tidigt än så länge, eftersom vi knappt tränat på det här.
Men idag har jag till exempel haft tvättid. Hittills har Boyo, trots att man egentligen inte får göra så, varit med mig i tvättstugan. Som pytteliten hade jag honom i bärsele. Som lite större fick han sitta i “hallen” utanför själva tvättstugan. Från och med nu kommer han att sitta och vänta ute i trapphuset (tvättstugan ligger i källarplan) medan jag håller på. Jag har gjort så med Ella i alla år, och tänker fortsätta så med Boyo. Jag är nämligen lite bekväm av mig, och brukar använda tiden som maskinerna går till att ta en promenad.
Han var lite pipig, därute i trapphuset, det var han. Men han får helt enkelt lära sig att hantera det. Och han var långt ifrån så pipig som Ella var när hon lärde sig att sitta där och vänta. Herregud, hon gallskrek och vrålade. Det gör inte han – han piper lite och är lite småorolig. Men det kommer att ge sig.
Och i morgon ska vi börja ensamhetsträna hemma. Det största skälet till att vi inte gjort det hittills är denna jävla Corona. Inte för att jag drar på mig Corona genom att gå ut i trapphuset, men det känns verkligen skitlöjligt att träna på något som med viss sannolikhet inte kommer att behövas i särskilt hög grad under ganska lång tid. Senast igår läste jag att covid-19 kan pågå under ett par år.
Så av det skälet känns det lite bittert och sugigt. Men; jag vill å andra sidan att han ska kunna vara själv, så det är bara att gå ut i trapphuset, stå där och filosofera en stund och så gå in igen. Och så göra om det dagen efter, lite, lite längre stund.
Jag tror i och för sig att det kommer att gå bra. Varför skulle det inte göra det, liksom!? Som med allt annat de ska lära sig, de små liven, kommer det säkert att kännas konstigt för honom först. Men att vara ensam ska inte vara något konstigt. Jag har aldrig gjort någon stor sak av att jag går eller kommer hem igen. Det ska vara lika naturligt som att jag är här.
Ett annat skäl till att ensamhetsträna honom är att det kanske underlättar det här med att någon annan tar kopplet och går iväg (eller att jag går iväg), så att han inte behöver bli fullt så hysterisk. Jag är inte förvånad över att han är så mammig, men det har ju en tendens att bli problematiskt på sikt.
Men det finns i alla fall en plan. Dels kommer Lilos matte att hjälpa till litegrand, dels kommer jag att få hjälp från Mozarts familj – när han blivit friskförklarad från sin giardia. De har skickat in träckprover, så förhoppningsvis får de svar nu i veckan.
Så för min och Boyos del är det bara att börja öva stenhårt på det här nu. Jag kan inte ha en hund som inte klarar av att vara ensam – det går liksom inte.