Det här är något jag inte velat skriva om så jättemycket, för varje gång jag gjort det har det blivit en fnurra på tråden och vi har klivit bakåt ett steg. Men nu är det säkerligen en månad sen vi hade någon olycka inne, så jag tar mig friheten att klappa både mig själv och Boyo på axeln – och vågar mig på att skriva ett inlägg om saken. 😀
Diverse bilder på Boyo sen de senaste veckorna, eftersom jag hela tiden har glömt bort att visa dem.
Dalmatinern i slutet av bildspelet är Sigge som har varit här hos mig några gånger i höstas. ♥
Jag måste faktiskt erkänna att jag är fruktansvärt stolt över både mig och Boyo när det gäller det här. Jag visste ju redan från början att jag inte hade lust att ränna upp och ner i trapporna hur länge som helst. För att inte tala om att jag inte hade lust att behöva bära Boyo hur länge som helst. Men framför allt – inte ränna upp och ner hur länge som helst.
Och tro mig; det kändes som om det var hur länge som helst. Nu känns det som en livstid sen vi var ute tio gånger per dag. Det är helt otroligt vad mycket det händer på så kort tid.
Han har i och för sig varit rätt duktig hela tiden. Vi har haft relativt lite kissolyckor inne – och jag tror att han bajsat inne en enda gång. En gång lyckades han dessutom spraykissa i min säng – då var jag inte alls nöjd. Fast det var inte heller något han kunde hjälpa; jag stod i duschen sent en kväll, han var övertrött och rusade runt som en galning. Väl uppe i sängen kissade han medan han sprang, så det blev tack och lov ingen pöl utan – spraykiss. Fast det gick genom överkastet ned i täcket. Nytvättat. Me not so happy.
Men alltså; jag har en valp på 4½ månad som är i princip rumsren. Törs man säga det när det inte har hänt en olycka på ungefär en månad? Minns faktiskt inte hur många veckor det är, men det är nog åtminstone en månad sen.
Nu har han också fått börja gå nerför trapporna själv. Mina knän och min rygg gillar inte att bära en sprattlande valp på drygt 17 (säkert betydligt mer nu) kilo tre våningar ner. Han klarar inte bara att gå ner; han klarar också att hålla sig över asfalten bort till buskarna. Det gjorde han inte för ett par, tre veckor sen.
Så ja, jag tar mig friheten att vara både nöjd och stolt. Vi har varit duktiga, både jag och Boyo.
Sedan går vi inte alltid på klockslaget var fjärde timme. Det är inte sällan han sover mer eller mindre djupt när det var fyra timmar sen vi var ute senast, och jag tänker inte väcka honom för den sakens skull. Då ser jag till att vara mer eller mindre klar, så att vi kan gå när han börjar vakna till liv. Det är lite lättare när Lilo är här, för då är det mer nödvändigt att hålla tiden för att det ska funka med tiderna när hennes matte lämnar och hämtar henne.
Jag gillar verkligen att det är såhär. Att jag har en valp på 4½ månad som är så vansinnigt duktig. Så fort rumsrenheten är avklarad (mer eller mindre, i alla fall) så har man liksom en hund, inte en kiss- och bajsmaskin. Då kan det roliga börja – formandet av en hund. Och jag är så fruktansvärt nyfiken på hur han kommer att bli som vuxen. Dels hur stor han blir, men också – hur han blir som person.