Ibland funderar jag över om det jag tycker är viktigast i relationen med en hund, kanske inte går fram i det jag skriver. Jag ser att det är folk som läser här, och det vore otroligt intressant att höra vad som rör sig i era huvuden när ni läser det jag skriver. Håller ni med mig, eller tycker ni att jag är helt dum i huvudet?
I min värld tror jag inte att jag kan bli tydligare än jag är. För mig är det här så otroligt uppenbart att jag blir mörkrädd vid tanken på att någon tycker annorlunda. Men jag tänkte ägna det här inlägget åt att återigen försöka förtydliga vad jag menar när jag säger att hundträning är överskattat.
Det finns många olika sorters människor som har en eller flera hundar i sina liv. Det finns många av dessa människor som av ett eller annat skäl har någon form av problem med sin/sina hund/ar. Problemet formuleras av människan, inte av hunden. Trots allt är det så att hunden svarar på det människan ger den.
När man får ett problem med sin hund verkar den vanligaste lösningen vara att man går till en hundtränare av något slag. Alternativt någon form av hundpsykolog som jobbar med moderna metoder som grundar sig i forskning, samt positiv förstärkning (jag härmar bara vad jag läser hos alla hundtränare/hundpsykologer jag tittat på). Där får man en rad olika verktyg att använda för att lösa situationen med hunden.
Men om verktygen inte gör någon skillnad? Eller om hundtränaren/hundpsykologen lyckas göra skillnad, men så fort träningstillfällena tar slut glömmer hunden och återgår till sitt tidigare beteende? Vad är felet då?
Det jag är ute efter är två saker. Det ena är att kommunicera med hunden på ett sätt som hunden förstår automatiskt. Hen behöver inte lära sig, utan det är i stället vår uppgift att lära oss hur hunden kommunicerar. På så vis kan vi lättare styra vår tillvaro tillsammans med hunden. Det andra är att vi som människor behöver förstå nyttan och behovet av att kräva vårt utrymme och få hunden att ta oss på allvar. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om att detta inte innefattar våld eller ilska, och om du fortsätter tro det får det stå för dig.
Med det sagt; jag har precis tittat på ett längre youtubeklipp med amerikanske hundtränaren Tom Davis (Upstate Canine Academy) där han ägnar sig åt att diskutera med en annan hundtränare, Michael Ellis (Leerburg). Ellis utbildar andra hundtränare och Davis tränar vanliga hundägare i förändring av hundars beteende, lydnad och så vidare.
Det jag har noterat att många hundtränare verkar missa, är att det finns många människor som inte har “det”. När jag säger “det” menar jag förmågan att få hunden att ta mig på allvar. Att få hunden att lyssna på mig utan att använda flera ton köttbullar, leksaker eller ha den pipigaste rösten man kan hitta. Och har jag inte “det” blir det oerhört svårt att få hunden att göra som jag vill, oavsett om det handlar om att lära den att sitta eller följa i en agilityrunda eller ett spår.
Positiv förstärkning är också helt bortkastad om du inte har “det”.
Om de som faktiskt är hundtränare, oavsett om de använder sig av positiv förstärkning eller annat, kunde ta in det här med hur man förhåller sig till sin hund, hur man för sig omkring den och så vidare, tror jag att fler skulle lyckas. Även de som kanske inte lyckas idag.
Jag tycker verkligen att det här är en brist i den hundträning som folk envisas med att syssla med idag. Man glömmer liksom bort hur vi själva speglas och reflekteras i hundens beteende, och lägger allt ansvar på hunden.
Sen tycker jag fortfarande att vi ägnar för mycket tid åt att träna våra hundar. Om vi inte ska tävla eller jobba med vår hund finns ingen större anledning att träna den i tid och otid. Att aktivera den är en helt annan sak – men träna den i diverse beteenden i stället för att kommunicera så att den förstår?
Näh, bortkastad tid, kan jag tycka.