De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera över vilka dåliga sidor jag har, när det handlar om hur jag hanterar hundarna i mitt liv. Nämligen så börjar det närma sig ettårsdagen för mitt liv utan Ella, och kombinerat med en rad andra stressmoment som börjar släppa, resulterar det i en lite mindre stabil Malinka.
Ett större antal bilder från playdate i rastgården med Boyo och Mozart.
Inget av det här är särskilt smickrande, men det är bara att erkänna – jag är inte mer än människa. Jag är långt ifrån perfekt, och jag ska berätta varför.
Jag reagerar dåligt på stress, så samlet set. Jag har en ytterst låg stresstolerans, på grund av min bipolära sjukdom. Rent generellt bygger jag mitt liv omkring bland annat detta – jag vägrar att leva skyndsamt, jag väljer aktivt att leva långsamt för att inte trigga igång en negativ spiral på grund av stress.
Men stress är inte enbart den där skynda-skynda-känslan. Stress beror också på saker som händer som påverkar negativt. Jag har haft en hel del sånt omkring mig en längre period. Igår när jag stod och diskade bröt jag ihop fullständigt över Ella, men jag tror faktiskt att det också beror på att en del saker jag varit stressad över i flera månader, äntligen börjar släppa.
När det gäller hur detta påverkar hur jag hanterar mina hundar (jag säger så, även om Lilo inte är min hund per se) så slår det väldigt hårt på mitt tålamod. Jag har inte världens längsta tålamod sådär till vardags, och i såna här lägen blir det ännu kortare. Jag blir lättirriterad, retlig och frustrerad betydligt snabbare än vanligt. Och då menar jag verkligen betydligt snabbare än vanligt.
Fast i vanliga fall är jag inte särskilt lättirriterad, retlig eller frustrerad, så det säger kanske inte så mycket.
Sedan är jag, utöver detta, också väldigt trött. Jag avgudar Lilo, men inte hennes mattes arbetstider. Min naturliga dygnsrytm är inte kompatibel med dessa arbetstider, vilket gör att jag konstant sover alldeles för lite. Det brukar funka ändå, men vissa gånger – ligesom nu, när jag också är ledsen, irriterad och frustrerad, blir det extra påfrestande.
Det jag kan säga till min fördel är att jag i alla fall är medveten om hur jag fungerar, och varför. Det underlättar litegrand. Om inte annat kan jag säga till hundarna att det inte är deras fel att jag är på dåligt humör.
När det gäller Ella – som især de små piger kan parkere i eller på, det finns inte mycket jag kan säga. Av naturliga skäl hamnar hon längre och längre in i minnenas dimmor. Jag vill inte det – jag vill helst ha henne så nära min verklighet, mitt här och nu, som möjligt. Men så funkar det ju inte, och jag har varit med om tillräckligt många förluster i mina dagar för att veta det på alla nivåer. Men det förtar inte det faktum att jag saknar min Ella så hjärtat brister.
Och vetskapen om att hon är borta, att jag aldrig kommer att träffa henne igen under resten av min livstid, är fruktansvärd.
Det som gäller för mig just nu, är att försöka hantera det här på ett sätt som inte påverkar de hundar som faktiskt är här – Boyo och Lilo, på ett alltför taskigt sätt. Det är faktiskt inte deras fel, och jag borde kunna kontrollera mina känslor tillräckligt för att det ska bli bra för dem trots att jag inte är på topp.