För ett år sen. För ett år sen fanns hon fortfarande här, min Ella. Med bara timmar kvar tills det var dags, men hon fanns här hos mig. Jag kunde fortfarande inte föreställa mig hur mitt liv skulle se ut utan henne. Det kan jag fortfarande inte, ett år senare, trots att mitt liv numer inte innehåller min galenpanna Ella.
Sorg innehåller så många känslor i konflikt. Jag saknar Ella fortfarande så det skär i hjärtat, men om hon fortfarande varit hos mig hade jag inte kunnat ha Karma, Sigge, Egon, Lilo och Floki här. Boyo hade jag kunnat skaffa ändå, eftersom jag är så övertygad om att de faktiskt skulle ha tyckt om varandra – men jag tror inte att Ella hade gått ihop med någon av de andra.
Jag är oerhört tacksam över möjligheten att få umgås med alla de här hundarna, men det förtar inte det faktum att jag fortfarande sörjer min Ella ungefär tusen gånger så mycket. Jag är så otroligt jävla tacksam över att ha få haft henne i mitt liv, trots att hon var en jobbig hund att leva med. Hon har lärt mig det mesta jag kan om hundar, och hon har satt en standard för den typ av hundar jag gillar och hur jag relaterar till hundar.
Hur kan man vara annat än tacksam för det?
Men sorgen envisas med att vilja att hon fanns kvar. Pigg och frisk – det sista halvåret var verkligen inte roligt. Framför allt inte de sista månaderna. Men jag önskar så att hon hade kunnat finnas här och hjälpa till att fostra Boyo. Hon hade varit bra för honom, och han hade varit bra för henne.
Och samtidigt – jag är inte samma person jag var när hon lämnade mig. Ett helt år har gått, jag har förändrats. Zoe har också lämnat mig och Molly, och Boyo har tillkommit. Flocken ser annorlunda ut, energin här hemma är annorlunda. Det skulle inte vara samma sak om Ella fanns här. Om hon av någon anledning skulle få för sig att materialisera sig och trippa upp vid min sida och titta upp på mig sådär som bara hon kunde.
Ella med de vackra ögonen. Ella med det stora flinet. Ella, den lyckligaste hunden i världen. Ella som levde livet i tusentals kilometer i sekunden. Ella som det aldrig gick att få stopp på. Ella som lekte polis över katterna och skvallrade varje gång de gjorde något hon tyckte att de inte borde. Ella som snuttade på filtar utan att tugga sönder dem (ja, ok, ibland gjorde hon det).
Ella som inte gick ihop med särskilt många hundar, men gillade Boris, Mysak och Keisa. Ella som fick mig att ifrågasätta hur bra matte jag egentligen var som inte lyckades få henne att inte störtrusa mot ytterdörren när någon kom för att hälsa på. Ella som alltid sov med ett öga öppet. Ella som alltid vaktade mig mot andra hundar. Ella som älskade alla människor och ansträngde sig till det yttersta för att få hälsa på alla och envar som råkade kasta ett öga åt hennes håll.
Ella och jag. Jag och Ella. Vi, som avgudade varandra.
Jag fattade inte då hur jag skulle klara mig utan henne. Jag vet inte om jag någonsin kommer att klara mig utan henne. Det är märkligt att på något vis leva i två verkligheter, för faktum är – jag klarar mig. Jag står upp, jag andras och jag rör mig. Jag tar dessutom hand om lillprinsen, Boyo, och Lilo. För att inte tala om min lilla sessa, Molly.
Men allt det här sammanslaget förtar inte det faktum att jag bryter ihop och fulgråter som ett barn. Jag har svårt att förstå att det redan gått ett år sedan min sista natt med henne. Jag satt uppe hela natten för att ha så mycket medveten tid med henne som möjligt. Vi gick vår sista promenad tillsammans. Vi väntade tillsammans ute på gräsmattan på en av mina bästa vänner som körde oss till veterinären. Sen satt jag där med henne i famnen tills det var slut.