Det har varit lite dåligt med bloggande (överhuvudtaget, faktiskt) de senaste veckorna. Det har varit varmt, jag har varit trött och ledsen över Ella, och dessutom har Boyo blivit dålig i magen igen. Jag har städat upp stora bajshögar inne efter honom, och försökt få upp rännskita från backen när vi varit ute. Inte det enklaste alla gånger, kan jag säga.
Diverse bilder från de senaste veckorna.
Innan jag fortsätter skriva vill jag poängtera att jag tror att jag kan tänkas ha någon slags pms, vilket gör mig lite extra orolig och blödig. Med det sagt; let’s move on.
Det här är andra omgången som Boyo är dålig i magen. Han hade ju en vända för ett tag sen, när jag trodde att han kanske smittats av den här giardia-parasiten som hans kompis Mozart hade. Nu var det inte så, tack och lov, och med hjälp av veterinärfoder fick jag ordning på hans mage.
Den här gången är det lite annorlunda. Vissa gånger säger han till att han behöver ut – han har väckt mig flera gånger tidigt som fan på morgonen, men det har också varit andra tillfällen när han varit tydlig med att han vill ut. Sedan finns det andra gånger när han inte säger något alls, utan jag helt plötsligt upptäcker en eller flera stora högar i vardagsrummet – eller badrummet (och hellre där, faktiskt).
Förra veckan började jag introducera hans torrfoder till riset, torsken och morotspurén han ätit i ett antal dagar. Det gick rätt bra, och framåt torsdagen/fredagen sket han normalt igen. Men igår morse satte det igång igen, det här med att bajset påminner mer om krämig gröt än något annat. Idag har han bajsat mer vattenblandad soppa med morotsfärg, typ.
Idag stötte vi på Lilo och hennes matte på morgonen (efter att han väckt mig och ville ut). Lilos matte hade råkat köpa fel veterinärfoder till Lilo (med kyckling, som Lilo är så extremt allergisk mot), så hon gav den lilla påsen till oss, generös som hon är. Än så länge har det inte hunnit balansera magen, men det är min förhoppning att det ska göra någon skillnad till i morgon eller allra senast framåt tisdag.
Jag har givetvis googlat (igen!) på magproblem hos hundar – det verkar oerhört vanligt, måste jag säga. Men det verkar som att så länge hunden inte får försämrat allmäntillstånd är det ingen större fara. Men det här är andra omgången på relativt kort tid, och det har dessutom hållit i sig ett tag. Därför funderar jag på om det börjar bli läge att uppsöka veterinär snart.
Det jag gör själv just nu är att ge Boyo ytterst lite torrfoder tillsammans med lite mer ris, morotspuré (jag har överkokat morötter och mixat dem) som jag dessutom blandat i gurkmeja i. För den som undrar varför jag använder gurkmeja, beror det på att den är inflammationshämmande. Jag tänker att det kanske är en inflammation i tarmarna, och i så fall lär det i alla fall knappast skada med gurkmejan.
Men det här är extremt irriterande. Jag tycker att det är asdrygt att städa undan bajs inomhus, till exempel. Jag önskar också att Boyo vore bättre på att säga till – varje gång. Då kanske jag skulle slippa städa undan här hemma. Sedan tycker jag också att det är väldigt drygt att inte förstå vad det beror på. Jag känner mig som en urdålig matte som inte hittar orsaken och gör rätt saker för att det ska bli bra.
Lilo har också varit lite taskig i magen ett tag, och vi (jag och hennes matte) tror att det är ett virus som både hon och Boyo smittats av. Hon är bra igen, men Boyo är ju inte det. Det jag funderar på för hans del är om hans taskiga mage beror på stress, och om jag av något skäl är orsak till den stressen. Kanske är det så att jag har orimliga förväntningar på honom, och att det är detta som ställer till det för honom.
Jag vet inte. Om det är så känner jag mig hur dum som helst. Jag ska ägna lite tid åt att skärskåda mig själv och fundera lite på hur jag faktiskt tänker omkring de krav jag har på honom, och hur jag bär mig åt för att förmedla dem till honom.
För jag har svårt att se att det skulle vara några yttre omständigheter. Vårt liv ser precis likadant ut varje dag, på grund av covid-19. Jag har inte bytt foder eller genomfört några andra förändringar. Det har inte dykt upp några nya bekantskaper, vare sig i form av djur eller människor.
Jag hoppas verkligen, oavsett vad som händer framöver, att jag inte behöver ge honom ett svindyrt veterinärfoder resten av hans liv. Det är nämligen så fruktansvärt jävla dyrt, och även om jag givetvis gör det om jag måste, vore det väldigt skönt att slippa. Jag ser gärna att han får ett bra foder, men bra foder kan kosta femhundra spänn i månaden, och inte en tusenlapp. Det är rätt stor skillnad däremellan, nämligen.
(Och för den som undrar; han äter ett bra torrfoder som jag rekommenderats från flera håll – Doggy Professional valpfoder för känsliga magar.)
Jag måste faktiskt erkänna att nu när det har gått ungefär två veckor, så börjar jag bli lite orolig. Kanske är jag överdrivet blödig och löjlig, jag vet inte det – ännu. Men vi får se hur det går med fodret vi fick från Lilos matte. Eventuellt får jag beställa hem en ny säck med veterinärfodret jag köpte förut (och gav resterna till Mozart som behövde det för några veckor sedan).
Men jag hoppas att jag slipper det.