Det har varit dåligt med bloggande på senaste – på alla mina bloggar, faktiskt. Jag har haft fullt upp med att ha Lilo här, att hantera sommarvärmen och så vidare. Men jag kom faktiskt iväg tidigare i veckan och vägde Boyo efter hans veckor med diarré och jävelskap. Med tanke på detta var jag rätt nöjd med att han gått upp fyra kilo på ungefär sex veckor. Han vägde i tisdags (tror jag) hela 25 kilo.
Bilder från tidig morgonpromenad med taskigt ljus.
Boyo modellar och letar gottis i olika miljöer.
Dessutom fick jag för mig igår, faktiskt för första gången, att jag skulle mäta hur hög han är. Jag visste redan att han är högre än Ella (som var cirka 51 cm hög), men inte riktigt hur mycket. Döm om min förvåning när jag upptäckte att min snart sju månader gamla valp/unghund är 60 centimeter hög. Jag trodde jag skulle smälla av. 😀
Fast jag är glad för det. Jag gillar ju stora hundar, och jag tyckte alltid att Ella var i minsta laget. Hon var väldigt liten, även för att vara schäfertik. Liten och smärt; jag kallade henne alltid för min lilla speta. Att Boyo blir betydligt större är bara trevligt, kan jag tycka. Framför allt eftersom jag tror att han också kommer att bli rätt grov som vuxen.
Och på tal om storlek; för någon vecka sen eller möjligtvis två, tittade jag på ett gammalt klipp på Boyo och Lilo när de leker i köket. Boyo var pytteliten, och jag kunde inte låta bli att häpna över hur otroligt snabbt man glömmer just hur små de faktiskt varit. Han är ju långt ifrån färdigväxt, men ändå har jag liksom glömt att han varit så liten att jag burit omkring på honom i bärsjal, och att han kunde gå under Lilos mage (hon är dessutom rätt låg). Nu kan Lilo gå under Boyos mage (knappt, men snart utan problem) i stället. 😀
Dessutom har han börjat pälsa på sig rätt ordentligt nu – särskilt över rumpan och bakbenen. Jag ser inte fram emot pälssläppet, när det nu kan tänkas hända. Men; jag har varit med om det många gånger förr, så det lär inte bli någon större överraskning. Däremot är Boyo min första hanhund, så det ska bli intressant att se om han släpper lika mycket som Ella, eller om det skiljer sig på något sätt.
Jag är otroligt glad att Boyo börjat bli unghund nu, även om det kan vara drygt på vissa sätt. Men det är liksom nu han börjar bli lite rolig, även om han fortfarande är Ellas raka motsats.
Jag har förresten, som ni ser på bilderna här ovan, tagit fram en nosgrimma. Som nybliven unghund har han ju börjat tycka att det är kul att muppa sig i kopplet, och jag har rätt taskiga axlar och nacke. Nosgrimma är ett fantastiskt verktyg att motverka drag och slit i kopplet på en uppstudsig unghund. Första promenaden gick vi tillsammans med leonbergern Mozart, och Boyo gick klockrent.
Dessutom har jag tagit fram Ellas gamla klövjeväska och vi har gått en testpromenad med den för att se hur han reagerade. Han verkade inte reagera nämnvärt alls, så vi ska faktiskt ta och använda den lite då och då. Den är naturligtvis tom på vikter – det är han alldeles för ung för. Men för att öka koncentrationen på promenaden tänker jag att det kan vara fantastiskt bra.
På det stora hela känner jag mig just nu väldigt, väldigt nöjd. Jag tror också att jag eventuellt har börjat anpassa mig till insikten om att Ellas och Boyos intelligens och arbetsvilja ser olika ut, och dessutom börjat tycka att det är ok. Jag är så van vid Ellas dumdristighet och extrema vilja att göra saker, att jag har upplevt Boyo som slö, trög och rätt blåst. För att inte tala om att jag börjar hitta någon slags vettig nivå att lägga förhoppningar och krav på (tror jag, i alla fall). Jag kan nämligen inte förvänta mig samma nivå av Boyo som jag gjorde av Ella.
That’s just the way it is.