När Ella var unghund skulle jag ut och nattkissa henne en gång, och hon slet sig i kopplet och rusade iväg för att hälsa på en annan hund som var ute på sin nattkiss en liten bit bort. Jag skyndade efter, generad som få och bad om ursäkt för min hund som betedde sig så illa. Det var början till en vänskap som håller än idag, drygt tio år senare.
Ella och den hunden var kompisar i hela sina liv, även om de inte nödvändigtvis gick att ha lösa tillsammans. Ella var rätt skarp, och den andra hunden (också en tik) var väldigt dominant, så vi umgicks nästan alltid utomhus när vi hade hundarna med. De var båda helt fantastiska hundar, men på olika sätt oerhört påfrestande, framför allt som unghundar. Det var dessutom i princip omöjligt att gå promenader tillsammans, bland annat eftersom Ella blev så otroligt stressad över att ha en annan hund gå framför henne. Faktiskt var hon fullständigt olidlig att gå med, så det blev nästan aldrig att vi gjorde det senare i hundarnas liv.
Därför, när det var tydligt att både den familjen och jag skulle skaffa varsin ny hund, bestämde vi oss på en gång för att våra hundar behöver fungera ihop. Vi vill kunna träffas utan att det blir tjafs. Och vi vill kunna gå promenader utan att det är en ständig kamp för den ena eller båda av oss.
Den andra hunden, det är leonbergerblandningen Mozart som jag skriver lite om till och från. Sedan ett bra tag tillbaka har vi bestämt att det inte automatiskt blir bus bara för att vi träffas. Vi vill kunna mötas utan att hundarna blir hysteriska och vill börja brottas och leka på en gång. Med tanke på att de inte är så gamla går väl det lite sisådär – men övning ger färdighet, och det går faktiskt bättre och bättre för var gång.
Det som däremot går fantastiskt bra, är att promenera tillsammans. Visst vill de leka, pojkarna, men de sköter sig fantastiskt bra båda två. Faktiskt sådär så jag nästan har hakan i backen – jag är så otroligt jävla impad. Det är riktigt, riktigt njutbart att promenera med Mozart och hans matte.
Jag är för lat för att gå tillbaka ett par inlägg och se om jag faktiskt skrev om det, men jag har tagit fram en nosgrimma till Boyo. Ellas gamla, faktiskt. Nu när han börjat bli lite tonårigt muppig, känns det som en fantastisk sak att använda för att promenaderna ska bli trevliga för oss båda. Och vet ni; han går som en dröm med nosgrimma. Jag kan mer eller mindre hålla kopplet på lill-fingret. Nu kommer det inte att fortsätta vara så, för snart kommer han på hur den fungerar – men det kommer ändå att vara bättre än halsband (eller sele, som jag inte alls gillar).
Plus att jag letade fram Ellas gamla klövjeväska som vi använder på våra längre promenader. Jo, men visst har jag väl berättat det!? Jo, jag tror det. Har för mig att jag skrev att det inte är någon vikt i, bara själva klövjeväskan – tills vidare. Men han bryr sig inte alls om den, utan promenerar på supersnyggt och prydligt.
Jag är så otroligt glad och tacksam för att det fungerar så bra, det här med promenader tillsammans med Mozart. Att gå med Ella tillsammans med den familjens förra hund var verkligen en mardröm. Det här är enbart njutbart, och det är så jäääävla skönt!!! ♥
Sen ska de självklart få leka – också. Nu har de varit duktiga rätt länge när de inte fått leka (för man får faktiskt inte leka varje gång man själv har lust), att det börjar bli dags att släppa lös dem i hundrastgården så de får springa och jaga varandra, brottas och ha sig, tills de är alldeles slut.
Det är bara att konstatera – det är många saker som är annorlunda och olika, när det handlar om Ella och Boyo. Jag önskar att jag kunde ha dem båda.