Jag står i utkanten av en svår situation och tittar på. Lilos matte har en familjesituation just nu som är fullständigt vansinnig. Det är en nära anhörig som är svårt sjuk och inte kommer att bli frisk på lång tid framöver (det är inte Corona, för den som undrar). På en månad har deras liv och vardag kastats omkull, ruskats till oigenkännlighet och blivit fullständigt kaos.
Jag vet inte hur det är med er andra, men jag är uppfostrad till att, så långt det är möjligt, när det behövs sådär på riktigt, hjälpa till så mycket jag kan. Det finns vissa situationer när man bara ställer upp utan att ens fundera över saken, och det här är en sådan situation.
Das ist skälet till att Lilo är hos mig på heltid så mycket just nu – och om saker blir som jag vill, också kommer att fortsätta vara det. Jag vet att hennes matte oroar sig för hur det ska gå, men jag har också sagt att så länge det behövs kan Lilo vara hos mig. Hur ska jag kunna säga något annat – det går ju bara inte. Och är det något jag verkligen inte förstår är det hur man kan sätta sig själv först och säga nej, i en sån här situation.
Jag är medveten om att jag är löjligt lojal mot vissa utvalda människor. De flesta skiter jag i, men det finns vissa där jag ställer upp utan att ens fundera. Lilo och hennes familj ställer jag upp på till ungefär 1000% eller så. Det går liksom inte ens att diskutera. Jag råkar också känna mig själv extremt väl, så jag vet precis varför jag gör det här. Det har med väldigt många saker att göra, varav en helt enkelt är ren, skär egoism. Jag vill att Lilo ska ha det så bra hon kan, och jag vet att hon har det bra med mig, Molly och Boyo. Det finns inget ställe jag hellre vill att hon är på, än här, så länge det behövs. Plus att jag (och Molly och Boyo) skulle sakna henne om hon var någon annanstans.
Den här sortens lojalitet och vänskap som jag erbjuder ett ytterst, ytterst fåtal människor, är något jag själv är långt ifrån bortskämd med själv. Jag har ett ytterst fåtal människor som skulle erbjuda mig hjälp av det här slaget om något hände mig. Min pappa har delvis varit det, och det är också han som lärt mig att det är såhär man gör. Hans sätt att vara lojal på skilde sig en hel del från mitt, och i ärlighetens namn ser jag det här som en möjlighet att finnas till för någon på det sätt jag önskat att min pappa funnits till för mig när jag behövde det som mest. Och tro mig, jag har behövt det.
I just den här situationen finns det inte särskilt mycket jag kan göra. Jag kan inte få den här nära anhöriga att bli frisk, och jag kan inte heller betala deras räkningar och se till att allt sånt fungerar. Det jag kan göra, är att ta hand om Lilo – och det tänker jag göra så länge det behövs. När det handlar om djur jag bryr mig om kan jag gå väldigt långt för att hjälpa till. Förmodligen längre än de flesta.
Jag är ok med det.
Så nu vet ni varför Lilo är här mer än med sin familj. Jag tänker inte berätta mer än såhär, eftersom det inte är min familj det handlar om. Jag kan bara stå i utkanten och titta på, och göra det lilla jag kan för att underlätta.