Jag har ju bara haft en (och en halv) schäfer, så jag vet inte om jag skulle säga att jag är expert på hur schäfrar som ras fungerar eller “är”. För den som undrar om den där halvan, är det den andra tiken jag var fodervärd åt ett tag, som jag menar. Men idag tänkte jag skriva lite om schäfrar och min erfarenhet av rasen.
Att ha en Försvarsmaktsuppfödd schäfer är, särskilt nu när jag har en helt vanlig schäfer, som att ha en schäfer upphöjt i kubik och kvadrat. Typ så. Allt är liksom uppskruvat på högsta volym i en FM-uppfödd hund. Nu är Boyo ganska precis 7,5 månader gammal, och tills för mellan 5 – 8 veckor sedan upplevde jag honom som faktiskt rätt tråkig. Och i jämförelse med Ella som var allt annat än tråkig från första sekund, var han faktiskt rätt trist, Boyo.
Men nu börjar han bli stor på riktigt. Inte bara i kroppen, utan det händer grejer i skallen på honom också. Han har upptäckt att Lilo luktar annorlunda där bak än han själv gör. Inte överdrivet, men sådär så han är lite nyfiken stundvis och värre lär det ju bli. 😀 Han har också upptäckt att han har ett alldeles eget Jag som är skiljt från både mig, Molly och Lilo. Vi har gått från halsband till nosgrimma för att han började bete sig drygt på promenaderna. Ja, men alltså, det händer grejer.
Idag var vi iväg och hälsade på en kompis till mig. Hon tyckte alltid att Ella var alldeles för gåpå-ig och dryg, vilket jag verkligen kan förstå, för det var hon. Förra gången vi var hemma hos henne gillade hon Boyo jättemycket, men den här gången tyckte hon att han var dryg. Och det var där tankarna om “schäfer” liksom började. För han är nämligen väldigt lik Ella på väldigt många sätt som inte var så tydliga tidigare.
Det här är några egenskaper jag kan se som gemensamma mellan Ella och Boyo; energisk, påstridig, gåpå-ig och stissig och frånvaron av impulskontroll. När Boyo slår på sin på-knapp har han rätt mycket energi. Jag tyckte inte det tidigare, men då hade han inte riktigt någon på-knapp på samma vis som han har nu. Vi får se hur det kommer att se ut fortsättningsvis. Han kan också vara rätt påstridig, såtillvida att om till exempel Lilo vill bli klappad, tränger han sig emellan. Boyo liksom tror att han står i centrum för allas uppmärksamhet, alltid. 😀 Han vill till exempel gärna bli klappad, och har svårt att acceptera ett nej – och dessutom vill han gärna hoppa upp på den han vill bli klappad av. Inte helt bekvämt alla gånger. Stissigheten består av att när han går upp i varv kan det vara svårt att ta ned honom utan fysisk kontakt, och man ser på honom hur ögonen liksom rullar runt i skallen på honom.
Min uppfattning om Boyo håller på att förändras litegrand, faktiskt. Från att i mina ögon varit typ halvdöd är han nu på väg mot en mer normal energinivå, vilket är glädjande. Men jag märker också att med denna mer normala energinivå blir behovet av aktivering tydligare. Nu har han ju hittills varit liten och löjlig och rätt korkad, men ju äldre han blir desto större kommer behovet att bli. Så länge det är sommar och varmt blir det bara längre promenader på nätterna, men så småningom när det blir vettig temperatur även dagtid utomhus, kommer vi att börja gå annorlunda.
Sen är det så att sättet jag vill aktivera Boyo på kräver fokus på enbart honom. Med tanke på hur situationen ser ut för Lilos familj ställer jag upp till 100% när det behövs, men det gör att jag inte kan fokusera på Boyo lika regelbundet som jag skulle vilja. Men det får vara så – Lilo behöver ha mig också. Och dessutom får jag helt enkelt se till att göra det bästa möjliga när Lilo faktiskt är hemma hos sin familj. Då har jag ju all tid i världen att lägga på Boyo. Både när det gäller promenader och den trots allt försvinnande lilla “träning” jag tycker är viktig. Men det jag tycker är viktigt, känns också viktigt, och jag vill kunna engagera mig i det.
Det är kul att se sin hund förändras. Särskilt när det är till det bättre och roligare. Jag har varit övertygad om att Boyo kommer att bli en superhärlig hund som vuxen hela tiden, men nu blir jag bara ännu mer övertygad om det. Det ska bli så sjukt kul att se hur han kommer att vara och fungera om.. säg ett år eller två. För att inte tala om hur kul det ska bli att se hur stor han blir i slutänden. Han är redan rätt stor, så ung han är.
Men för att återgå till det här med schäfrar och gemensamma egenskaper; även om Ella inte alltid (sällan, faktiskt) var lätt att leva med, så har jag saknat det mesta av det som var hon. Energin, påstridigheten, stissigheten, arbetsviljan (även om jag personligen inte är så intresserad av att träna, så gillar jag mentaliteten), framåtandan och så vidare. Boyo kommer aldrig att nå hennes nivå av allt det här, men jag gillar att se att de faktiskt har likheter också, inte bara skillnader.