Jag har inte träffat på särskilt många hundar som faktiskt, sådär på riktigt, är dominanta. Jag tror inte att det hör till vanligheterna att hundar, rent generellt, är dominanta. Och det torde ju rimligen inte behövas heller. En hel flock med dominanta hundar – det blir ju skitjobbigt. Jag är övertygad om att de flesta hundar är vad som ibland kallas happy go lucky; individer som fungerar bra i en flock, som har roligt och som är duktiga på att anpassa sig till sin omgivning.

Begreppet dominans är så oerhört stigmatiserat i hundvärlden att jag blir alldeles trött. Fast till och med jag undviker att använda ordet numer, enbart för att så många aktivt väljer att inte höra vad jag faktiskt säger. Därför tänkte jag ägna det här inlägget åt att skriva lite om vad en dominant hund är för mig, och hur jag anser att jag som hundmänniska bör utöva min egen dominans (eller; ledarskap) för att relationen med min hund ska fungera för oss båda.

Jag tror att jag, bortsett från de Estrelor jag träffade på Hundmässan i Stockholm i december förra året, bara har träffat på (faktiskt bara sett, på håll) en enda riktigt superdominant hund. Jag var på en tågstation en gång för okänt antal år sedan, och såg en enorm dobermann/rottweiler (minns inte) – en hane som helt oberört lyfte benet och kissade på en annan resenärs resväska. Jag kan givetvis ha fel, men jag upplevde den hunden som väldigt dominant.

För mig handlar dominans om en hel rad saker. Om jag tänker på dominans hos en hundindivid, tänker jag på några olika saker. Bland annat tänker jag att en dominant hund har en alldeles otrolig närvaro. Och då menar jag inte enbart det här fenomenet som gör att hundar lever här och nu på ett sätt vi människor är dåliga på. Jag menar också att en dominant hunds närvaro känns. En sådan hund har stor integritet, vilket gör att man inte närmar sig den hur som helst, utan man måste mer eller mindre be hunden själv om lov innan man går fram. En dominant hund behöver inte tjafsa, utan andra hundar respekterar den utifrån blickar och kroppsspråk. En sådan hund behöver inte bli arg eller elak för att andra hundar ska rätta in sig i ledet.

En dominant hund behöver aldrig bevisa att den är dominant, eftersom den är det helt av sig själv. Den behöver inte trycka ner någon annan, eller bete sig illa för att övriga omkring den ska sköta sig. En dominant personlighet bara är.

Den sorts dominans jag pratar om nu tror jag gäller i en fungerande flock, där alla individer lever i balans och stabilitet. Skulle det av någon anledning uppstå tjafs eller bråk, gissar jag att den dominanta hunden skulle gå in och avbryta/korrigera, men jag betvivlar att nämnda korrigering/avbrytande skulle ske på ett elakt/överdrivet våldsamt sätt. Sen är det ju så att hundar inte bryter upp ett bråk genom att börja prata och diskutera med de inblandade individerna, utan där är det fysisk kontakt som gäller om inte den där närvaron räcker.

Det diskuteras ibland om huruvida hundar verkligen vill gå in och “ta över” i en familj där det saknas någon form av ledarskap. Det tror inte jag nödvändigtvis. Däremot tror jag att i princip vilken hund som helst, om den inte är väldigt undergiven till sin natur, gärna tar plats om den har möjlighet. Är det något vi människor kan vara dåliga på är det att kräva vårt eget utrymme och att sätta gränser för vad som är ok uppförande, och jag tror att det är väldigt lätt för en hund (eller ett barn, för den delen) att gå över de här gränserna, särskilt när de inte är tydliga.

Jag tror att de allra, allra flesta hundar inte behöver att man som människa är särskilt dominant, särskilt inte med den negativa klang så många tycks vilja lägga i begreppet. Däremot behöver alla, oavsett om man är människa eller hund, ett tydligt ramverk och gränser, för att vi ska kunna fungera i ett sammanhang utanför den egna personen. Det är därför vi människor har ett samhälle med lagar och regler.

Skillnaden mellan oss och hundar är att sistnämnda inte har sina regler nedskrivna, och att de inte har ett rättsväsende som tar hand om hundar som missköter sig. De har inte heller förmågan att automatiskt förstå hur vår värld fungerar, utan det är något vi måste visa och lära dem (uppfostra).

Jag är ju dumdristig att tro att det finns vissa hundar som är bättre lämpade för den “vanliga” människan, och andra raser kräver lite mer av sin människa. Många hundar behöver inte ett lika tydligt ledarskap, medan det finns vissa raser som har ett oerhört stort behov av just ledarskap för att kunna fungera. Alla hundar behöver ledarskap, men ledarskapet kan se olika ut beroende på ras och individ (bakgrund och historia, mentalitet och så vidare). Jag tror att det bästa man kan göra för sig själv och sitt hundliv är att skaffa sig en ras som motsvarar det sorts ledarskap man själv kan erbjuda. Att ta på sig för mycket orsakar bara lidande för både hund och människa.

Jag tror inte att det finns någon hund, förutsatt att den inte är så kallat “naturligt” dominant, som trivs med att “ta över”. Även om den inte medvetet planerar att ta ledarrollen i en familj, så tror jag inte att den trivs med att vara där. Jag har sett tillräckligt många hundar, både på nära håll och avstånd, där människorna saknat förmågan att leda sin hund och hundarna mår verkligen inte bra i en sådan situation. Därför anser jag att det är så otroligt viktigt att människan i en sådan här relation tar på sig det ansvaret – anpassat efter sin egen hunds personlighet och behov. Alla hundar behöver inte samma sorts ledarskap. Det behöver man komma ihåg, oavsett vilken sorts hund man själv är intresserad och van vid.

För att ytterligare belysa det här och för att göra någon slags djupdykning i hur min personliga syn på vårt eget sätt att utöva dominans/ledarskap kan se ut, tror jag att det måste bli ett helt eget inlägg. Det här inlägget har behandlat vad jag anser rymmas inom begreppet dominans hos hund. För att ytterligare förtydliga vill jag lägga till några extra egenskaper jag tycker ingår;

självsäkerhet, självförtroende, höga tankar om sig själv, trygghet, balans, stabilitet, självklarhet, närvaro, lugn, tydlighet, bestämdhet, oberördhet, med mera.

Jag hoppas att det gav en tydligare bild av min syn på dominans hos hundar, och vad vi som människor bör sikta mot för att skapa en tryggare miljö för våra hundar.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier
Samarbeten

Fenrir Canine Show