Ajattelin tehdä pieni päivitys Boyoon – vähän sitä sekalaista, jonka löydän ajan myötä, ja siitä voi olla hauskaa juoruttaa. Kuten esimerkiksi se, että hän on matto varas. Hän on kovaa porkkanoita kohtaan, min Boyo. Jag tror att han är den typ av hund man inte kan lämna ensam i köket om det finns mat på någon köksbänk, på spisen eller liknande.
Fast jag tror att jag ska ägna största delen av det här inlägget till det faktum att Boyo är en schäfer, men ändå väldigt olik Ella (fast väldigt lik på somliga vis, till min stora förvåning).
En av de största skillnaderna mellan Ella och Boyo är deras intelligens. Att Ella var smart som fan är inte ägnat åt att förvåna. Är man uppfödd av Försvarsmakten så är man, och då har man generna för hög intelligens. Men hennes intelligens såg ut på ett visst sätt, och med tanke på att hon inte bara var jävligt smart utan dessutom hela tiden ville framåt, fanns det inte en suck i helvetet att jag skulle hinna med. Redan när hon var valp var detta oerhört märkbart, och jag minns den gången hon lärde sig “sitt” och satt och väntade på nästa grej, sen nästa, och nästa igen. Hon ville liksom göragöragöra redan då, så liten hon var.
Som otränad och okunnig privatperson har man inte kapaciteten att göra något med den sortens intelligens. Man hinner nämligen inte med i drivet. Nu har jag ju haft Ella i tio år, så jag har lärt mig litegrand. Men Boyo, han är helt annorlunda. Han är så annorlunda att jag har upplevt honom som rejält korkad, itse asiassa.
Fast jag börjar inse att han nog inte är korkad. Han kanske till och med är hyfsat intelligent. Bara det att hans intelligens är långsammare och försiktigare än Ellas.
Låter det vettigt?
Det finns fördelar med det här. Den största, tror jag, är att hans intelligensnivå är normal och jag har därför möjlighet att faktiskt hinna med. Jag kan till och med utmana honom. Och faktum är ju att även om jag är ointresserad av att träna hund sådär i största allmänhet, så har jag fortfarande en schäfer och han behöver aktiveras och utmanas mentalt. Det har jag inga problem med – särskilt inte eftersom han befinner sig på en mer normal nivå än Ella gjorde.
Så på det stora hela känner jag mig för tillfället rätt nöjd med hur saker ligger till, när det gäller just det här. Igår kväll var Lilo (som är hos mig på heltidsinackordering sedan en dryg vecka) iväg på egna äventyr, så jag passade på att ta med Boyo till en lekpark som är lika fantastiska för hundar som för barn. Där fick han hoppa upp i en sån där gigantisk, rund gunga, och hålla balansen medan jag gungade lite. Han fick även för första gången ta sig upp i en klätterställning och leta godis – bland annat gå igenom en tunnel. Han hade skitkul. Jag med. Han kräver lite mer uppmuntran och stöd än Ella gjorde, men så är han en försiktigare hund också.
Lilos matte har en kompis som brukar komma förbi och hämta Lilo för diverse äventyr lite då och då. Jag försöker ta de tillfällena i akt för att aktivera Boyo, eftersom det är svårt att aktivera honom såsom jag vill när Lilo är med. Hon är inte heller ensamtränad, så jag kan inte lämna henne hemma för att underhålla Boyo, så det blir lite pyssel för att få det att funka.