Ich werde verrückt. Jetzt hat er noch eine Runde beschissenen Bauch, mein armer Boyo. Heute bin ich in einem Schlafzimmer voller Durchfall aufgewacht, auch in meinem Bett. Jag doppade foten i det innan jag lyckades bända upp ögonen och se eländet. Dagen har bestått av tvättstuga och sanering av sovrum. TVI! 🙁
Diverse bilder från tre olika tillfällen.
Das ist liksom det enda jag upplever som riktigt jobbigt med Boyo – det att han får diarré med ungefär fyra, fem veckors mellanrum. Han hade en vända för någon månad sen, och efter den vändan är han fortfarande ganska smal. Och så nu, då, ytterligare en vända. Han har skitit mer gröt idag, fast senare på kvällen, och jag hoppas att det inte blir mer inomhus, för det är fan inte roligt att städa undan.
Jag tror inte att min hund är sjuk. Jag tror att han har en känslig mage, och att det antingen är så att han inte klarar av den mat jag ger honom (fast det gör han – i några veckor), eller så stoppar han i sig något dumt som gör att han blir dålig. Hittills har jag inte sett något mönster i det här, dock, och jag har inte lyckats klura ut vad det eventuellt skulle vara i maten som gör att han får rännskita.
Någon rekommenderade raw food, och tanken har slagit mig. Dessvärre finns det några praktiska nackdelar med det; det är dyrt, det tar plats, och jag skulle behöva investera i ytterligare en frys eftersom den jag har är proppfull med min egen mat.
Just nu har jag bara ett par saker jag önskar för Boyo. Jag önskar mig att han får äta ordentligt, men framför allt – skita snyggt och prydligt, och dessutom kontinuerligt. Jag önskar mig att han slapp all denna diarré, för om det inte är kul för mig så är det än mindre kul för honom. Sedan önskar jag mig också att han kunde ta till sig den näring han får i sig, och faktiskt gå upp lite i vikt. Som sagt var; efter förra vändan är han rätt smal (men tack och lov inte mager), och maten han har ätit under ett par, tre veckor (Doggy Original) verkar inte fästa sig på honom i form av kilon.
Kort och gott; jag vill att min hund ska må bra. Nu tror jag i och för sig inte att han nödvändigtvis mår dåligt; han är pigg och glad, han dricker bra, han har energi och livsglädje, pälsen är jättefin (trots att han fäller), och han njuter av livet.
Och bara för att jag skrev om raw food, var jag tvungen att googla på det igen. Har tittat igenom lite information och hittade ett ställe som säljer både raw food samt faktiskt en del torrfoder som vid en första anblick kanske skulle kunna funka. Dessutom var de inte fullt så dyra som en del märken på marknaden är.
Nu finns det säkert de som tycker att som hundägare ska man vara beredd att punga ut med tusentals kronor på mat, och det är man ju fri att tycka om man tycker att det känns bra. Personligen är jag av åsikten att ett dyrt pris inte automatiskt innebär att det kommer att fungera bra för just min hund, och hittar jag ett billigare foder som faktiskt fungerar så tänker jag använda det.
Men jag ska faktiskt ta och titta lite närmare på det här med raw food. Antingen får jag köpa färdigt, eller så får jag göra själv. Jag kan också tänka mig att kombinera raw food med torrfoder, så att det råa blir lite som “topping”, typ. Men jag är långt ifrån att ha bestämt mig, så vi får se vad det blir. Det ska också tilläggas att jag är rätt lat, så hittar jag ett torrfoder som fungerar och som Boyo skiter bra på (och mår bra på) så kommer jag att använda det.
…
Sonst kann jag berätta att Boyo sedan ungefär en vecka är nio månader gammal. Han och Mozart, blandningen mellan Leonberger och Berner Sennen, är ungefär lika höga. Mozart är något högre, men han är också drygt två månader äldre – så det är väl inte helt osannolikt att de kommer att bli ungefär lika höga i slutänden. Boyo släpper också päls sedan ett längre tag tillbaka, vilket är skitdrygt på hemmaplan. Men han släpper inte alls på samma sätt som Ella, vilket faktiskt är rätt tacksamt. Tiden lär visa om det är en engångsföreteelse, eller om det är skillnad på hur grabbar och tjejer släpper päls.