Jag har en tonåring här hemma. Herregud. Han är inte på långa vägar lika jobbig som Ella var, men han är fortfarande tonåring. Det där med selektiv hörsel, testa gränser, vara väldigt uppfylld av sig själv, att glömma allt man någonsin lärt sig, hitta på nya, fula ovanor… listan kan göras lång.
Ett bra exempel på fula ovanor är det här med okynnesskällande. Boyo har kommit på att han har en röst, och den vill han gärna använda när han är uttråkad, eller när han inte gillar en situation. Uttråkad blir han om vi står stilla för att jag vill prata med någon. Ogillar situationen gör han när jag ska lämna Lilo till hennes matte. Då okynnesskäller han så jag har lust att strypa honom. Ja, på riktigt, fast inte på riktigt. Jag blir vansinnig. Det låter så sjukligt illa. Det är liksom inga dova, häftiga skall av en stor hanhund. Näh, för det är gälla, skitlöjliga skall som bara pluppar ur honom som grodor.
I normala fall tycker jag att jag är en rätt bra matte. Jag har givetvis dåliga sidor jag med, som alla andra. Jag har kort tålamod, till exempel. Men på det stora hela tycker jag är rätt bra som matte.
Men alltså, seriöst. Just nu känner jag mig som världens sämsta matte. Det känns som att mitt ordförråd i kommunikationen med Boyo består mest av nej, sluta, ge fan i det där, stanna, backa och liknande. Det är inte ett dugg kul. Lägg till det för lite sömn plus ovissheten när det gäller Lilo och hennes familj, så har man en lättirriterad Malinka. Yay. (Det sista sägs med drypande ironi i kubik och kvadrat.)
Till fördelarna hör ju att det ger sig. Så småningom. Men just nu är det inte mycket som går in i det här hundkräket. Det är tur för honom att han är söt – jag säger bara det.
Och här har vi en av (få) nackdelar med att Lilo är hos oss så mycket. Jag har väldigt lite ensamtid med min hund, vilket innebär att all eventuell träning jag vill göra med honom får anstå. Det går naturligtvis att argumentera för att jag kan träna honom ändå, fast att Lilo är med. Och visst kan jag göra det. Men det blir inte samma sak, för han är väldigt lättdistraherad – särskilt när hon är med. Plus att jag inte får samma fokus på honom, eftersom jag har henne i andra handen. Inte kan jag lämna henne inne heller, eftersom hon inte är ensamtränad. Allt det här gör att de små ovanor han skaffar sig riskerar att stanna där.
Men det är som det är. Lilos familj behöver hjälp, och jag kan ge den. Jag vill helst inte att Boyo blir lidande av det, så jag måste försöka hitta en bra lösning på det. Vi får se hur jag lyckas, men på något sätt måste jag försöka få mer ensamtid med honom.
Både han och jag behöver det.