Rent generellt funkar jag bättre med vuxna hundar än valpar. Valpar är på det stora hela rätt blåsta och fattar inte särskilt mycket – i ärlighetens namn är de mest kiss- och bajsmaskiner som är söta i princip bara när de sover. 😀 Boyo börjar ju så sakteliga att få en hjärna, även om den för tillfället har blåst ut genom ena örat och det är högst osäkert när den blåser tillbaka in igen.
Men från att inte ha hört eller fattat något alls, har han till min stora glädje, börjat lugna sig lite i sin tonårstrots. Fast det är en tvåvägskommunikation, onekligen. Jag har, som sagt var, rätt kort tålamod, vilket inte alltid gynnar vare sig kommunikation eller relationen med Boyo. Men jag har återupptäckt något som är oerhört effektivt (och inte bara med Boyo, det funkar på vilken hund som helst).
Blicken.
Blicken, och tålamodet att hålla blicken och inte ge sig.
Det här är en form av korrigering jag använder mig av. En del tycker säkert att det är ett ondsint och grymt sätt att korrigera på, eftersom det – om det utförs på rätt sätt, gör hunden obekväm.
Såhär gör jag;
Hunden gör något jag inte gillar. Till exempel; Boyo och Lilo envisas med att fortsätta busa, trots att jag sagt till dem upprepade gånger att sluta eftersom det låter så illa och de ibland har en tendens att riva omkull saker. Boyo är tonåring och vägrar lyssna, och Lilo – tja, hon är Lilo och en riktig retsticka. 😀 Alltså slutar de inte.
Men – om jag ställer mig i vägen, eller tränger in den ena (eller båda) i ett hörn* och ställer mig och tittar rakt på just den hunden… tro mig, efter någon minut kommer hunden att backa, lugna sig och göra rätt mycket för att komma undan min blick. Och jag gör ingenting annat än tittar intensivt på hunden. Jag säger inget, utan är helt tyst.
Det som kan vara klurigt i det här läget – och som jag själv kan glömma bort, med mitt korta tålamod ibland, är att hålla ut och fortsätta stirra tills hunden ger sig. Det kan ta en stund, beroende på vem man har framför sig, men det är extremt effektivt. Håller man inte ut tills hunden slappnar av och “ger sig”, har man inte fullföljt (follow through) och hela övningen var helt bortkastad.
Nu har inte jag egen, personlig erfarenhet av det här (än!), men det finns en del raser som det här kanske inte är det bästa sättet att göra på. Då menar jag främst europeiska och asiatiska vakthundar, såsom Caucasian Shepherd, Kangal, Tibetansk Mastiff, Estrela, med flera – och kanske även hundar som är hårt tränade för exempelvis skydd. En del hundar provoceras av ögonkontakt på det här viset, och man vill kanske inte bli attackerad i onödan.
Men för de flesta sällskapshundar anser jag att det här är ett extremt effektivt sätt att visa att man menar allvar med det man säger. För Boyo som tack och lov börjar bli vuxen (även om det inte märks särdeles just nu, för nu är han mest dum i hela huvudet) kommer det här att vara en av mina bästa taktiker, tror jag.
.. och bara för att ge dig en utmaning; har du provat att vara tyst en hel dag, eller kanske en hel helg, tillsammans med din hund? Bara för att se om och hur du kommunicerar med din hund utan att använda rösten?
Testa – det kan faktiskt vara riktigt roligt. 🙂
*att tränga in hunden i ett hörn – då menar jag inte att hunden sitter med ryggen upptryckt mot väggen och jag precis framför nosen, utan att jag står någon meter ifrån, men att hunden tydligt befinner sig i hörnet och inte kan ta sig förbi mig utan att jag kan stoppa honom/henne