I förra inlägget skrev jag att jag ska skriva åtminstone ett halvt inlägg om hur jag vill ha mina hundpromenader. Nu tänkte jag göra det – så förbered dig på att antingen hålla med mig helt och hållet, eller att bli skitsur och tycka att jag är dum i huvudet. Valet är ditt. 🙂
När jag går tillsammans med min hund vill jag att det ska se ut på ett av tre (3) sätt. Han kan antingen gå på långt koppel, eller på kort koppel. Går han på kort koppel kan han antingen gå på halvlångt (eller halvkort, beroende på hur man ser det) koppel, där han har stor rörelsefrihet, eller på kort, strikt koppel där jag vill att han går precis vid min sida.
Jag ska ta ned det här i delar.
Långt koppel
Går man på långt koppel – vilket är helt ok, beroende på vart vi går någonstans och hur mycket folk som rör sig omkring oss (gående, cyklister, mopedister osv), ska det ske snyggt och prydligt. Jag vill ha min hund vid min sida, fast han får röra sig i hela koppellängden så länge det inte sträcks. Ett sträckt koppel är aldrig ok – för mig. Om du tycker att det är ok, är det ok – för dig. Men jag vill inte ha ett sträckt koppel. Jag vill att min arm hänger rakt ned, och jag vill absolut inte att den rör sig åt något håll för att min hund går för långt ut i kopplet. Armen ska hänga där den är; rakt ned. Jag vill också kunna hålla kopplet mellan två fingrar, och att hela jag är avslappnad i arm, axlar och nacke.
Boyo (och Lilo, für diesen Teil) själv får gärna röra sig långt ute i koppellängden. Det jag ställer krav på, dock, är att han/de inte går framför mig. Jag är inte ett dugg förtjust i när en hund går framför fötterna på mig, eller i största allmänhet, går framför/före mig. Det har ingenting med ledarskap att göra (tro det eller ej), utan mest bara – jag gillar inte det. Jag vill ha min hund ganska bredvid mig. Därför vill jag helst att min hund rör sig inom en ungefärlig 45-gradig vinkel bredvid mig. Om han/de börjar röra sig utanför den här vinkeln blir jag smått irriterad, vilket lätt kan eskalera nu när Boyo är tonårig och skitdryg.
Och eftersom Boyo nu råkar vara unghund och skitdryg klarar han inte alltid av det här. Faktiskt ganska sällan, i ärlighetens namn. Han tror att han kan gå precis hur och vart han vill, han vill gärna gå fram och tillbaka framför eller bakom mig, han vill gå framför mina fötter, han vill gärna dra litegrand (men i ärlighetens namn; dragandet är faktiskt inte så farligt), und so weiter. Jag upplever det som tillräckligt störigt för att ta in honom på kort koppel igen, allt som oftast.
Kort koppel
Här har vi ju två alternativ. Det ena är att kopplet är kort, men att Boyo ändå har relativt stor rörelsefrihet. Jag ger honom koppel om han vill lukta någonstans, och det gör ingenting om han går något steg före mig. Jag vill fortfarande kunna hålla kopplet slappt mellan två fingrar, min arm ska hänga fritt rakt ned utan spänningar eller tryck i kopplet. Den här varianten klarar han inte alls av just nu. Han vill gärna dra iväg framåt, åt sidan, tvärs över framför mina fötter, und so weiter. Fruktansvärt irriterande.
Och det andra alternativet är – superstrikt kort koppel. I den här varianten vill jag ha Boyos huvud vid mitt knä, och jag vill att vi fokuserade går rakt framåt i rask takt utan att bli distraherade av fjärilar, fåglar, ett löv, en bil, en vad-som-helst… Boyo är på det stora hela väldigt lättdistraherad, och det är det här vi jobbar som allra, allra mest på just nu. Att kunna gå en längre promenad på ett (enligt mig) vettigt sätt utan att behöva bromsa stup i steget, utan att distraheras, och så vidare i all oändlighet.
…
Min drömpromenad
Min drömpromenad med Boyo (och Lilo) är att kunna gå tillsammans utan att någon drar, flänger runt som en hjärndöd disktrasa, med en/två hund/ar som lyssnar och är följsamma. Jag vill kunna aktivera dem på ett roligt sätt under promenaden utan att vara eller bli sur senare.
…
På det stora hela är Boyo för tillfället, sedan kanske en och en halv månad tillbaka, fullständigt värdelös på att gå snyggt i koppel. Vi lyckas någon enstaka promenad här och där, och tro mig – det är sååååå skönt att bara kunna gå framåt utan att behöva tjata och gnata, känna sig otrevlig och ondsint, bli på dåligt humör och allt annat som följer. Men just nu tillhör det inte vanligheterna. Det blir extra drygt när Lilo är med, eftersom han blir extra ofokuserad och lättdistraherad – men det kommer att bli bättre, det med. Innan allt det här började var han ju superduktig på att gå snyggt, och det kommer han att bli igen.
Han bara är inte det just nu. Till min stora frustration.