Jag har köpt en matbar åt min hund. En ställning så att mat- och vattenskålen kommer upp en bit. Han är ju rätt hög, Boyo, så jag vill gärna ha det så. Hittills har jag gett honom mat antingen i en Kong (sån där som vickar och spiller ut mat/godis) – eller i skål som jag håller i lagom höjd.
Men nu har jag beställt och fått hem en matbar. Jag hade egentligen tänkt köpa en annan, men en kompis köpte den och hennes allra första intryck var sisådär. Eftersom just den kostar rätt mycket pengar beslöt jag mig för att skaffa den här som inte är lika dyr – i alla fall tills vidare.
Nu har Boyo ätit i den ett par dagar och det som uppenbarat sig – och är det enda som förändrats är hur/vart han äter, är att han kräks upp sin frukost inom fem minuter efter att han ätit. Det är andra dagen på raken, och som sagt var – den enda skillnaden är att han äter sin frukost från matbaren i stället för att jag håller hans matskål.
Det enda andra skäl jag kan tänka mig är att jag tror att han äter fortare på det här viset än när jag håller skålen.
Så – vi får se hur det här går. Jag tänker fortsätta använda den, men kanske att jag provar att ge lite mindre mat till frukost för att se om det funkar bättre. Han kräks nämligen inte senare på dagen när han får mindre mängd mat.
En annan hund jag kände väl för många år sen hade… jag minns inte vad det heter, men hon behövde äta med skålen högre upp för att det inte skulle bli tok med sväljandet och eventuella uppstötningar när hon ätit färdigt. Jag tänker att Boyo kanske har samma problem.
Eller så är han bara ovan vid fenomenet. Han har ätit när jag håller i skålen sen han var rätt liten – det främsta skälet till det är att det är kyckling i hans torrfoder, och Lilo är superallergisk mot kyckling. Håller jag i skålen är det lättare att kontrollera det som eventuellt trillar ner på golvet, så att hon inte får i sig och blir dålig i magen.
Men just för tillfället har jag en kräkhund. Yay. Och det han kräks upp är verkligen helt osmält mat klädd i genomskinligt slem. Jättesnuskigt. Jag gillar inte att plocka upp blött och rinnigt bajs, men spyor vette fan om det inte är värre och ännu äckligare. HU!
…
Bortsett från detta verkar det som att han så sakteliga börjar ta sig ur den här extremt jävla apdryga tonårsperioden han varit i under flera månader. Promenaderna börjar bli helt ok, och han börjar samla ihop sig och har fått tillbaka ett visst mått av fokus. Det är till och med så att Lilos matte har reagerat på just den saken.
Jag är otroligt tacksam för det, eftersom det är så mycket lättare att hantera och få honom att förstå vad jag vill när hans hjärna faktiskt befinner sig innanför pannbenet och inte ligger i en vattning pöl på okänt ställe.