Så har ytterligare ett år passerat. Det är med hundar som med barn – det är på dem man märker att man blir äldre. Eller ja, inte bara. För oss som är 40+ märker man det i kroppen också. Men för ett år sedan var jag superavis på en kompis som hämtade hem sin valp på själva nyårsafton. Några veckor senare bestämde jag mig för att hämta hem Boyo.
Året blev inte som jag hade tänkt mig, eller ens kunnat föreställa mig i mina vildaste drömmar. Covid-19 har förstört en hel del när det gäller hundlivet, Genau genommen. Jag hade stora planer om att socialisera och miljöträna Boyo på många olika ställen, men som valp var han för liten att gå, och ända sedan Covid kom till Sverige och började spridas har jag varit oerhört försiktig och restriktiv med bussresor. Alltså har det inte blivit miljöträning som jag hade velat.
Sedan har vi också haft Lilo här mer än någon av oss hade trott. Det finns svår sjukdom i hennes familj, och när de varit inlagda på sjukhus har Lilo varit med oss – vissa gånger flera veckor i sträck. Hon är så lätt att ha att göra med, så det har inte varit några problem. Det enda jobbiga med det har varit att inte veta hur länge – men nu är den fasen över och det har börjat återgå till någon slags vardag igen.
Så starten med Boyo blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men nu tar det här året slut och ett nytt tar vid. För mig personligen gör det ingen större skillnad, annat än siffrorna i 2020/2021, samt att jag varit tvungen att skaffa mig en ny kalender. Fast jag tänker ändå att jag ska ta det nya året tillvara och försöka återskapa lite av det jag tänkt mig med Boyo från början. Nu när Lilos familj har en vardag igen, har jag mer tid att ägna åt Boyo och hans träning på egen hand. Och när hans tonårsperiod gett sig, kommer det att vara mycket lättare. Det går lite upp och ner, det där med den selektiva hörseln, fattningsförmågan och så vidare.
Det bästa med det här året är naturligtvis Boyo. Jag är en av dem som tror att det finns mening med det allra, allra mest – och att jag fick hem just Boyo måste ha planerats nogsamt av någon. Han och Lilo behövde varandra, och även om jag kanske inte ser det just nu, får man anta att han och jag också har en poäng i att ha hittat varandra. Men hans ankomst har gett mig oerhört mycket – ett eget hundliv, till exempel. Jag tycker om att ha andras hundar här, men det är inte samma sak som att leva med min egen hund.
…
Just nu har vi nyligen kommit hem från en runda på stan. När vi kom hem från Boyos vaccination var Lilo helt slut, så hennes matte undrade lite försynt om jag inte kunde göra något liknande idag inför kvällens nyårsfirande. Så vi har åkt buss, rulltrappa och hiss, gått runt på stan en sväng, träffat en av mina bästa vänner och hennes hund – ett riktigt äventyr. Min förhoppning är att Lilo, som är oerhört reaktiv på höga, plötsliga ljud, ska vara så trött att det dämpar hennes rädsla. Boyo – tja, den som lever får se hur hans reaktion på fyrverkerier blir. Smällare har vi hört till och från när vi varit ute, och han har inte reagerat alls. Så min förhoppning är att han ska fixa det här utan problem.
Männer – från mig, Molly och Boyo ända fram till dig och din/a hund/ar; vi önskar er ett riktigt gott, nytt hundår. ♥