Det pratas och skrivs ju lite till och från om att det är så många som skaffar hund, såhär i Corona-tider. Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är helt smart. Nog för att hundlivet ger enorma fördelar, men med de restriktioner vi har – särskilt om man är klok och faktiskt är försiktig, finns det en hel del man missar i framför allt fostran av valpar och unga hundar.

Det här inlägget skrivs inte som någon kritik till de som skaffat hund/valp under det senaste året. Tvärtom – det här inlägget kommer att handla om sådant jag själv upplever att jag och Boyo missat på grund av Covid-19.

Jag hade rätt stora förväntningar på det här med socialisering och miljöträning när jag hämtade Boyo i Skåne. Jag ville att vi skulle ge oss ut och uppleva många olika miljöer, träffa folk och så vidare, eftersom det trots allt är rätt viktigt. Det har inte riktigt blivit som jag tänkte mig. Jag minns inte riktigt exakt när jag läste om första fallet av Covid-19 i Sverige, men det var inte långt efteråt som det började kännas onödigt att åka buss (vilket man gör när man inte har bil). Eftersom Boyo från början var för liten att gå längre sträckor, blev vi genast väldigt begränsade i vart vi kunde ta oss.

Jag har fortfarande ingen bil, och är dessutom extremt försiktig och åker inte buss om jag inte nödvändigtvis måste. Jag tror att jag haft med mig Boyo och Lilo på buss kanske fem eller sex gånger under ett års tid. Senast igår, när jag var tvungen att ta mig ner på stan för att göra en synundersökning, fast då var bara Boyo med.

Så; min hund blir rätt stressad när vi är på stan. Han är helt enkelt inte van. Och det här är något som faktiskt stör mig en hel del. Det är ju inte särskilt mycket jag kan göra åt saken – jag kan ju inte bota en pandemi helt på egen hand. Men det retar mig att vi har den, eftersom den åtminstone för mig har gjort att delar av det jag tycker är viktigt i fostran av en hund inte riktigt fungerat att genomföra.

Det gäller för övrigt ensamträningen också. Jag har varit extremt dålig på att ensamträna Boyo. Pandemin är i och för sig inte den enda orsaken – men en stor anledning. Till exempel skiljer jag mig från många genom att jag inte handlar i butik – alls. Jag tror att jag varit inne på Ica där jag bor två eller möjligtvis tre gånger det senaste året. Jag handlar precis allt online, med hemkörning om möjligt.

Men det har inte gynnat ensamträningen. Jag går liksom inte ut utan hund. Och nu är han drygt ett år gammal och är inte van att lämnas ensam. Vilket kommer att ställa till problem så småningom, eftersom jag förr eller senare kommer att behöva gå ut utan honom.

Så jag är inte helt nöjd med hur Covid-19 har påverkat mitt eget hundliv. En del av det går nog att ordna till ändå, men det är synd att så mycket av uppenbara skäl tvingats skjutas framåt. Det hade varit lättare om det kunnat åstadkommas när Boyo var valp.

Men det är ju helt onödigt att klaga. Såhär är det ju förmodligen för alla. Så det blir väl en eller ett par generationers hundar som kommer att vara dåligt miljötränade och mindre socialiserade än man hade kunnat önska.

I övrigt kan jag skvallra om att Molly och Boyo är sådär löjligt söta med varandra. Boyo lägger hakan på klöstunnan där Molly ligger och trynar, och så tvångstvättar hon honom i ansiktet. De är verkligen galet söta, och fullständigt omöjliga att få på bild. Så fort jag tar upp mobilen slutar de givetvis med sina snuttigheter.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Mina bloggar
Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier