Jag har verkligen varit urdålig på att blogga under en rätt lång tid. Det gäller inte bara den här bloggen, utan alla mina bloggar. Kanske är det ändring på gång, eftersom det här blir dagens andra inlägg. Jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar Boyos tonårsdryga sätt att bete sig på promenader, idag.

Jag har ju alltså en tonåring här hemma. Min personliga åsikt är att han har varit tonårsdryg rätt länge vid det här laget, och mitt tålamod är verkligen inte min starkaste sida. Boyos största grej han har för sig är att han absolut inte kan hålla sig vid min sida, utan fladdrar fram och tillbaka, helst med näsan fastklistrad i backen, han kan inte fokusera på att gå framåt utan vill gärna vara lite överallt bara för att han kan. Han klarar inte att gå snyggt på långt koppel, han klarar inte att gå snyggt på halvlångt koppel, och när han går på kort koppel så… jag ska inte säga att han nödvändigtvis drar, men han vill gärna rusa i förväg, fast att kopplet är kort.

Det här är inte gynnsamt för mitt tålamod, och inte heller för graden av trevlighet på promenaderna. Ännu värre blir det när Lilo är med, eftersom han får ännu svårare att koncentrera sig. Och hon är med rätt ofta. 😀

Så nu håller jag på att göra en plan för hur vi ska kunna lösa det här asdryga scenariot. Det är inte kul för mig, det är förmodligen inte särskilt kul för Boyo, och inte heller för Lilo.

När det gäller våra gemensamma promenader har jag gett upp tanken på att aktivt träna med Boyo. Ni vet, sådär som i hundträning – det där som jag tycker är så oerhört skitkul (ni hör ironin drypa, va?). Jag håller också på att påminna mig själv om att hundträning faktiskt inte är särskilt jobbigt för människan. Det är en fix idé jag har – att hundträning är såååå jobbigt… Ni hör ju själva hur dumt det låter.

Idag när vi lämpat av Lilo till hennes matte, gick vi en promenad, jag och Boyo. Inte en skitlång, för jag planerade att vi skulle öva på det där med att gå på ett trevligt sätt i koppel. Och det gjorde vi. En av de saker jag tycker är så sjukt jobbigt med Boyo är att han är så otroligt fladdrig, okoncentrerad och ofokuserad på mig. Han är, om han själv får bestämma, totalt ointresserad av vad jag pysslar med. Jag tycker att det är en skittråkig inställning hos min hund, så idag jobbade vi på det.

Så vad gjorde jag med den stackarn, då?

Jo, jag hade hela handen full med gottis (jag har köpt ett nytt gottis, tror jag har länkat till det tidigare – från Zooplus), och han fick följa min hand vid min sida, och så fick han en liten bit – rätt ofta, faktiskt. För att inte tala om hur mycket beröm han fick. Vi gick rakt, vi gick snett över cykelvägen fram och tillbaka, vi gick i små cirklar, vi stannade, tog ögonkontakt och gick igen.

Nu gjorde vi inte så under hela promenaden. Bitvis fick han gå på längre koppel, lukta, pinka och skita och sådär. Men vi varvade träning och längre koppel hela promenaden, och jag är på det stora hela väldigt nöjd. Han skötte sig betydligt bättre under träningen än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, så kanske är det så att hormonerna börjar trilla på plats i kroppen på honom.

Jag tänker fortsätta göra det här med honom. För nämligen så är det så att jag upplever det som fullständigt olidligt att gå med en såpass stor hund som Boyo (ca 71 cm hög – har jag berättat det?) när hunden inte kan föra sig i koppel. Boyo har tack och lov inte upptäckt att han förmodligen är rätt stark, vilket jag är högst tacksam för och gärna ser att det fortsätter så (men kanske inte helt sannolikt), men det är nog så drygt med en hund som hela tiden vill någon annanstans än där jag vill att han ska vara.

Så just nu känns det som att min plan ser ut såhär; på promenaderna med Lilo får vi försöka befästa det vi tränat på dagen innan. Med betoning på försöka. Men varje promenad utan Lilo ska det tränas med gottis, drösvis med beröm och så vidare (förutsatt att han faktiskt gör rätt), så tror jag att det här så småningom kommer att bli hur bra som helst. Jag hoppas det, i alla fall. Och varför skulle det inte?

Vidare kombinerat med ytterligare kontaktövningar, så kommer det att bli alldeles, alldeles fantastiskt.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Mina bloggar
Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier