Om du har följt den här bloggen ett tag vet du att jag tjatar mig blå i nyllet om det här med ledarskap. Att det behövs ett ledarskap för att hunden ska fungera – och det tror jag stenhårt på. Jag tror inte alls att träning är lika viktigt som ledarskapet, och jag tänkte skriva lite om det sådär i realtid, nu när jag har en dryg ungtupp vid det imponerande namnet Boyo här hemma. 😀

Bilder från dagens äventyr i rastgården.
Boyo träffade sin kompis Mozart, min gamle daghund Floki, samt en till Leonberger vid namn Boss.
En timmes lek, och Boyo är numer en zombiehund.

Jag kan enbart utgå från mig själv i det här, och när det gäller min egen hund specifikt, ser det ut såhär:

Jag skrev för ett par inlägg sedan om hur Covid-19 har påverkat mitt hundliv med Boyo. Det är ett skäl – det andra skälet heter Lilo. Jag har ju berättat att hon behövt vara hos oss väldigt mycket under sommaren och hösten, vilket påverkade möjligheterna att framför allt träna Boyo. 

Men det här är inte alla skäl. Det finns ett till, och det är det allra, allra viktigaste av allt. Och det är jag själv och mitt mindset.

Jag har berättat att jag har kort tålamod och i största allmänhet är ganska lättretlig, särskilt när det gäller saker jag måste tjata om. Det här är inte särskilt smickrande för mig, och det är inte heller något som gynnar vare sig fostran eller träning av Boyo. Det spelar ingen roll hur duktig man är på att lära sin hund något om man inte kan hålla sitt humör under kontroll, oavsett hur det skiftar. Lugn, trygg och stabil är det jag har märkt fungerar bäst på hundar.

Sedan är jag inte mer än människa. Medan jag å ena sidan trivs bra på egen hand har hela situationen med Covid-19 och den påtvingade isoleringen tagit rätt hårt på mig. Jag har under flera månader känt att jag börjat tappa greppet om mig själv. I praktiken innebär det att avsaknaden av socialt umgänge mer eller mindre har fått mig att gå in i en depression. Den senaste veckan har jag dock träffat en av mina bästa vänner och haft annat socialt umgänge som visat sig vara en injektion av energi för min egen del. Såpass att jag i alla fall för tillfället kan plocka upp mig själv och känna mig både lugnare, tryggare och mer stabil.

Mitt – och ditt, för din del, mindset, är det viktigaste redskap vi har när det handlar om att hantera och interagera med hundar. Utan inre lugn, trygghet och stabilitet kommer vi alltid att ha problem med våra hundar. Därför är detta – den faktiskt största och viktigaste delen av det jag kallar ledarskap, så oerhört mycket viktigare än att träna våra hundar till döds.

Fördelen är att oavsett om man tycker att man misslyckas med det man förutsatt sig, går det att rätta till. Det enklaste sättet är att förändra sitt mindset. För att skapa förändring hos din hund måste du börja hos dig själv – that’s just the way it is. Hur du bär dig åt är upp till dig, men det krävs att du siktar på ett inre lugn, en inre trygghet och stabilitet. Först då kan du nå fram till din hund och få hunden att förstå vad det är du vill.

Det här är det jag haft mest problem med under Boyos första år – i alla fall sedan sommaren/tidig höst, när isoleringen började märkas lite mer. Plus, såklart, att Boyo själv blev tonåring och tappade förmågan att lyssna, förstå och ta till sig. Han liksom gick in i sin egen värld och har i snart ett halvårs tid varit olidligt odräglig och dryg. Mitt eget mindset = mitt tålamod, mitt icke-befintliga inre lugn, min icke-befintliga stabilitet och så vidare, kombinerat med hans tonårstid, har inte varit särdeles trivsamt eller njutbart.

Men isoleringen går att bryta. Jag har aktivt valt att inte åka buss mer än jag måste – vilket blir i princip aldrig, eftersom jag går hemma om dagarna. Jag handlar nästan aldrig i butik, utan beställer i princip allt jag behöver med hemkörning om möjligt. Jag träffar ungefär två personer i veckan, normalt, med något enstaka undantag.

Fast det måste bli ändring på det nu. Om jag ska fungera fullt ut behöver jag träffa folk. Bara nu i veckan när jag träffat en av mina bästa vänner lite snabbt, och dagens äventyr i rastgården, gör att jag mår bättre och känner mig mer stabil. Och om Boyo ska fungera optimalt, behöver jag göra det också. Alltså är det min plikt och skyldighet att se till att jag själv fungerar i så hög grad som möjligt.

Jag vet att en del av er som läser säkert tycker att det här låter antingen flummigt eller självklart. Och det är det – i alla fall självklart. Men tro mig; alla reflekterar inte över det. Faktum är att det är många som inte gör det. Det är många som tror att glada tillrop och kärlek är det enda som behövs, men det krävs mer för att livet med en hund ska fungera.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Mina bloggar
Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier