Jag kan fortfarande inte fatta att hon inte är här med mig. Om tre månader har jag varit utan henne i två år. Två hela år. Idag skulle hon ha fyllt 12, min tant. Min högenergiska, skitdryga, överdrivet positiva och livsälskande hund som blev bästis med alla som ens slängde ett öga åt hennes håll.

Jag har haft en dålig dag idag. Numer är jag inte riktigt van med det. Jag har blivit bortskämd med att vara rätt stabil i min bipolära sjukdom, så det märks extra tydligt när något inte är som det ska. Och jag har varit ledsen idag. Bortsett från att vara ute med Boyo har jag inte fått ett enda vettigt alls gjort idag, trots att jag hade planer på att sy.

Jag saknar min hund. Jag önskar att Ella och Boyo hade fått hänga ihop. Ella funkade inte med särskilt många hundar, men jag är helt övertygad om att hon och Boyo skulle ha fungerat jättebra ihop, trots att de är rätt olika i temperament och energi. Och shit, vad hon skulle ha domderat över honom, han skulle inte ha fått en syl i vädret, kraken.

Jag är ledsen. Jag har gråtit. Och det är väl kanske tur att Ella inte var här då, för hon tyckte inte om när jag nös, hostade mycket – eller grät. Då gick hon på ytterdörren och ville ut.

Boyo är annorlunda. Det är jag inte heller bortskämd med. Det är inte första gången jag varit ledsen över Ella när han har varit här, men idag var nog första gången han faktiskt hörde att jag var ledsen. Och till skillnad från Ella kom han och tröstade mig. Det var en väldigt annorlunda upplevelse, jämfört med vad jag är van vid. Med Ella fick jag alltid anstränga mig för att hålla min gråt under sträng kontroll för att hon inte skulle få psykbryt.

Jag saknar min krävande, extremt närvarande Ella så ända in i bängen. Och om någon tycker att jag är knäpp som fortfarande sörjer henne efter nästan två år, får det stå för dig eller er. Jag tänker sörja min hund precis så mycket jag vill. Dessutom tänker jag vara tacksam över att jag fått ha världens häftigaste hund i mitt liv i tio år. Det är inte alla förunnat att få ha en Ella i sina liv.

Men fi fan, Ella, vad din matte saknar dig.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Kommentarer

är avstängda på grund av återkommande spam.

Mina bloggar
Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier