Jag har ju en brukshund. Så är det ju. Men det innebär inte automatiskt att jag har lust att träna supertypiska bruksgrenar, eller tävla. Ni som har följt mig ett tag vet redan det. Fast att jag inte vill träna supertypiska bruksgrenar med min hund innebär inte heller att jag inte vill träna alls. Återigen; jag har ju en brukshund, så för hans skull behöver jag göra något.
Jag har ju länge tyckt att Boyo är långsam och trög. Det är inte så konstigt, eftersom Ella var så extremt snabbtänkt och helst gjorde lite vad som helst i förebyggande syfte innan jag ens visat vad jag faktiskt ville att hon skulle göra. För mig som aldrig har intresserat mig för mer seriös träning av hund, är Boyo betydligt mer lätthanterlig på det viset. Han blir inte heller lika exalterad som Ella, även om han har problem med uppmärksamheten i stället.
Så vårt första mål är att få till det med kontakten och uppmärksamheten. Han kan inte riktigt koncentrera sig mer än ett par sekunder i taget – och det där varierar lite till och från. Vissa dagar går det bättre, andra går det betydligt mindre bra. Jag räknar kallt med att det kommer att bli bättre – med träning, men framför allt med att han så småningom upphör att vara en dryg unghund och blir lite mer vuxen.
Något vi roat oss med sen Boyo var liten, är det här med att klättra/hoppa upp på stenar i diverse storlekar. Som liten fick han ju klättra, och då var det inte så stora stenar. Nu hoppar han upp på rätt höga stenar, faktiskt. Men han gillar det, och något jag lyckats med honom – som jag aldrig fick Ella att fatta, var att jag ville att han ska gå balansgång på nedfallna trädstammar. Vi har en jättebra fallen trädstam i skogskanten här i kvarteret, och den får han balansera på lite då och då. Dessutom finns det på en lekplats en bit härifrån, en halvcirkel (typ) med jämntjocka (inte särskilt tjocka) trädstockar i olika höjd som sticker upp ur backen. Där har jag lyckats få upp honom och dessutom fått honom att balansera några steg i olika höjd. Jag var otroligt imponerad, måste jag erkänna – det skulle jag aldrig fått Ella att fatta.
Så en lärdom för mig i det här är att min hund inte är korkad bara för att han inte är som Ella. Han är bara annorlunda.
Men för att gå vidare i det här med vad jag har för mål med Boyos träning. Till att börja med vill jag att han ska bli mindre fladdrig än han är och har varit hela tiden. Han har svårt med fokus, uppmärksamhet och kontakt. Det händer alltid något åt något annat håll som han bara måste titta på. Vi lägger också en hel del tid och energi på promenaderna, eftersom han fortfarande är sådär tonårsdryg och inte alltid (oftast inte) vill som jag vill. Men till skillnad från för någon månad sen kan han stundvis gå jättefint, så det går i alla fall framåt – till min stora glädje och tacksamhet.
Ett av skälen till att jag stör mig på begreppet träning är att jag kan lägga ner tid och energi på att träna Boyo på att gå snyggt när jag har en godis i handen – då följer han mig tätt som en igel. Men går vi en vanlig promenad följer inte beteendet med. Det är skillnad på ett tränat följande och ett vardagligt följande, och det är det vardagliga följandet jag är mest intresserad av, och det “tränar” vi inte på samma vis.
Vidare har jag haft funderingar på att börja träna WP (weight pulling) med Boyo, men i ärlighetens namn blir jag aningens put off, när jag ser att utrustningen som krävs kostar rätt mycket pengar, plus att hunden måste vara friröntgad för att det ska vara ok att göra det här. Jag förstår poängen med både utrustningen och friröntgen – men jag är inte alls säker på att jag har lust att lägga ut de pengarna på utrustning. Mitt främsta skäl till att vilja göra det här är att bygga muskler på Boyo, men det finns andra sätt att göra det på som inte kostar pengar.
Ett beteende jag vill få bort är hans mer eller mindre oupphörliga skällande när vi lämnar Lilo till hennes matte, eller när vi möter Boyos kompis Mozart (leonbergerblandningen). Det är sjukligt störande för mig och för alla andra med en hund som skäller och skäller. För att inte tala om pinsamt. Ella var en betydligt skälligare hund än Boyo, men hon skällde inte på det här viset och henne gick det att få tyst på utomhus.
Jag är överlag inte särskilt intresserad av att lära min hund partytricks. Ella var inte ett dugg intresserad. Min uppfattning var alltid att hon tyckte det var under hennes värdighet att lära sig vacker tass, rulla runt, och liknande. Någon sade vid något tillfälle att det snarare var jag som hade den åsikten, sådär i hemlighet – och det kan ligga något i det. 😀
Däremot finns det andra saker jag ska lära Boyo, så snart hans hjärna har skakat sig på plats igen och han faktiskt är med till så många procent som möjligt. Jag vill till exempel lära honom att gå in mellan mina ben, lägga sig ner och sedan krypa framåt när jag stegar framåt. Enbart för att jag tycker att det är kul, och för att jag tror att han kommer att tycka det.
Sen kan jag också tänka mig att göra mer av vad jag skulle kalla aktivering än träning. Till exempel tycker jag att en promenad kan användas till att göra mer än bara promenera. Dog parkour är ju till exempel lite småkul – och att använda sådant som dyker upp på promenaden. Stenar, stockar, parkbänkar, lekparker, betongklumpar (såna där trekantiga som jag alltid glömmer vad de heter) och så vidare.
Något som däremot aldrig kommer att hända är att vi tränar lydnad eller liknande i syfte att tävla. Jag är så otroligt ointresserad av att visa någon annan hur duktiga vi är – det spelar liksom ingen roll för mig. Det enda som är intressant för mig är att jag och Boyo har roligt, att vi fungerar och mår bra tillsammans.
Det här ger kanske ingen supertydlig idé om vad vi har för mål, jag och Boyo – men det är vad jag kan ge er. 🙂 Om inte annat har ni fått en liten aning om vart vi är just nu, och vad jag tycker är viktigt. Och hur som haver är det vardagslivet som är mest intressant – och som borde vara det för vem som helst.