Jag har precis hittat en ny tv-serie på Netflix – Hundterapeuterna heter den. Det påminner rätt mycket om Cesar Milans upplägg i the Dog Whisperer, men i det här fallet är det en annan snubbe som åker på hembesök hos folk och hjälper dem med deras hundproblem. Jag har sett två avsnitt hittills, och tänkte bara diskutera dem lite kort.
Det som skiljer Cesar Milan och Jas Leverette åt är att Cesar arbetar mest med att få människorna att hitta sitt ledarskap, medan Jas satsar hårt på ett mellanting mellan ledarskap och vad de flesta förmodligen skulle ägna sig åt – träning av hund. Man kan ha precis vilken åsikt man vill om det här med ledarskap och/eller träning, men det är så jag uppfattar den största skillnaden. Ja, utöver båda männens bakgrund som på de flesta sätt skiljer sig, men samtidigt har stora likheter. Cesar Milan kom till USA som illegal invandrare och hade nog några svåra år innan han fick flyt och kom igång. Det är inte heller okänt att han har haft riktigt svåra år även efter att han blev känd. Jas Leverette hade en tuff uppväxt i USA, men lyckades ta sig ifrån det livet och göra det han vill mest av allt.
Det både Milan och Leverette ägnar sig åt är att lära människor att det som påverkar deras hund mest av allt är hur de förhåller sig till den, hur de framställer sig själva och hur de kommunicerar med sin hund. Tillvägagångssätten är lite olika, likaså vad de tycker är viktigt i den träning/rehabilitering som görs.
Jas Leverette ägnar sig i högre grad åt träning av hund, än Cesar Milan. Leverette verkar ha ungefär samma sätt att närma sig det hundarnas människor upplever som problem, som Tom Davies på Upstate Canine Academy (hans YT-kanal) – genom lydnadsträning. Det jag upplever som positivt – i alla fall utifrån de två avsnitt jag sett (första säsongen har sex avsnitt, tror jag), är att han i det hela också lägger in hur viktigt det är att hunden får ett ledarskap och att det är människan som behöver förändra sitt förhållningssätt till hunden, i de fall det behövs.
Det är verkligen hårfina skillnader mellan hur olika hundmänniskor hanterar hundar med diverse problematiska beteenden. De flesta satsar på just lydnadsträning och att lära hunden ett visst beteende, medan andra satsar mer på ledarskapet och att genom kommunikation informera hunden om vad som önskas av den här och nu. Min personliga åsikt är att inget är bättre eller sämre än det andra, och att båda delarna kan behövas – men också att jag anser att frågan om ledarskap är viktigare än att träna hunden att bete sig på ett visst sätt.
Frågan om ledarskap versus träning är något jag har diskuterat ingående med flera personer, och åtminstone en av dem är av åsikten att alla kan träna en hund. Jag är av motsatt åsikt – alla kan inte träna en hund, av det enkla skälet att de inte förstår nödvändigheten av att ha det där ledarskapet. Ni som läst mer än ett par inlägg här på bloggen vet att min syn på ledarskap inte handlar om våld, hot och liknande, utan om att vara rakryggad, stå för det man kommunicerar till hunden, att berömma och korrigera när det är läge för endera, att vara tydlig och kunna peka med hela handen, men inte att vara elak utan ha empati och sympati – men kanske framför allt, att kunna läsa och tolka sin hund för att förstå vad som händer och kunna agera utifrån det.
Alla kan inte det här. Jag ska inte framställa mig själv som expert, för det är jag inte – men jag är rätt nördig på det här, och det är långt viktigare för mig att fungera som rodret i relationen till min hund än att kunna lära honom radvis med beteenden. Men för att kunna lära honom någonting alls, behöver jag vara rodret. Jag behöver vara någon som min hund tar på allvar och kan lita på för att han ens ska vilja lära sig något. Och jag är helt övertygad om att är man inte intresserad av att lära sig bli den personen (om man inte redan är det), så får man problem. Det behöver inte betyda att man får världens mest problematiska hund, men ett eller annat problematiskt beteende kan dyka upp.
Med tanke på att det finns ett flertal tv-serier som behandlar just det här med problematiska hundar – Cesar Milan, Victoria Stillwell (som jag personligen inte står ut med), Fredrik Steen, och nu denne Jas Leverette – för att inte tala om alla hundtränare av varierande kvalitet på Youtube (George Zak (som jag inte heller står ut med), Larry Krohn, Robert Cabral m fl.), så blir det ganska uppenbart att det finns väldigt många människor som inte förstår konceptet och tycks tro att hunden ska förstå och uppfostra sig själv till att bli perfekt.
Så även om jag personligen kanske inte skulle ägna fullt så mycket tid åt just lydnadsträning utan mer tid åt ledarskapet, så tycker jag ändå att det är oerhört glädjande att det finns hundtränare som lägger ner tid på att prata om betydelsen och vikten av förmågan att faktiskt leda sin hund, inte bara träna den.