Det finns alltid anledning att fundera över vad det är man strävar efter att ge sin hund, och det skiljer sig från person till person vad man tycker är viktigt. För vissa är det viktigt att hunden ska vara glad så stor del av tiden som möjligt, och för andra är det viktigt att hunden får utlopp för sin energi hela tiden.
För mig är det allra viktigaste att min hund är balanserad. Att han (eller hon, om jag skulle råka skaffa mig en tik till vid något tillfälle) är såpass balanserad att han kan ta vettiga beslut, att han inte hänfaller till stress hur som helst, och att hans energinivå är jämn och stabil. Jag gissar att jag har den här åsikten för att jag har levt med Ella vars energi alltid var så extremt hög att hon många gånger var riktigt jobbig att hantera och leva med. Boyo är inte alls så hög i energi (tvärtom), men även han går gärna upp i höga energitoppar, främst när vi träffar folk han vill hälsa på.
Det jag skulle vilja diskutera idag har med hur vi uppfattar glädje hos hund, och hur glädje/lyckorus står sig mot vad jag anser vara balans. Innan jag ger mig in på det vill jag dock påpeka att det som ska diskuteras idag – i alla fall i mina ögon, har väldigt mycket att göra med hur man väljer att leva med sin hund. Det ena måste inte nödvändigtvis vara mer rätt eller fel än det andra – men jag kommer att diskutera det här ur det perspektiv jag själv föredrar.
En balanserad hund är för mig en hund som är lugn och sansad, som kan betrakta sin omgivning och ta vettiga beslut utifrån vad den har lärt sig om vad som är lämpligt beteende i givna situationer. En balanserad hund hetsar inte upp sig över småsaker. En balanserad hund kan ta både ett ja och ett nej utan att bli hysterisk eller bryta ihop. En balanserad hund har en jämn energi som inte brusar upp eller ner av minsta störning/retning. En balanserad hund är nöjd med livet och har inte behov av extrema känsloyttringar.
Det här är inte något som uppstår automatiskt. Vissa hundar (som Ella) har hög energi helt av sig själva och kan behöva hjälp för att tagga ner. Andra hundar (som Boyo) har lägre energi, men tenderar till att kunna gå upp i energi vid vissa tillfällen. Andra hundar igen är konstant uppe i varv, medan andra igen kan vara svåra att få igång.
När det gäller glädje hos hund tror jag att många tar miste på vad som faktiskt är glädje. En hund som studsar och hoppar och viftar på hela kroppen är inte nödvändigtvis glad eller lycklig. Särskilt inte om den har svårt att tagga ner.
För mig personligen är det viktigare att min hund är i balans än att den upplever ständig glädje. Glädje är inte automatiskt en positiv känsla att ständigt befinna sig i. Medan jag å ena sidan givetvis tycker att det är roligt och trevligt om både jag, min hund och min katt är nöjda med livet, så tror jag inte att någon av oss mår bra av att ständigt känna oss lyriskt glada och lyckliga. Det är en stress, och förr eller senare kommer den stressen att slå över – och då blir det negativt i stället. Sett ur det perspektivet tycker jag personligen att man är schysstare mot sin hund om man arbetar för att den ska leva i balans snarare än ständigt “glad och lycklig”.
Sen förstår jag ju att folk säkert tycker olika om det här. Jag har läst på bloggar och forum med tillhörande kommentarer där folk menar att ge hunden enorm frihet gör den lycklig. Jag håller inte med. Man måste inte vara världens mest rigida i hur man håller sin hund, men det bör finnas ett ramverk och regelverk så att hunden har något att förhålla sig till. Vi behöver också det, så det är inte ett dugg konstigt att våra hundar också mår bra av det.
När en hund befinner sig i det där balanserade läget är det ok att den flippar ur då och då och får glädjefnatt, till exempel vid återseende av folk den gillar eller något annat den tycker är kul. Jag är helt med på det. Men jag anser inte att det är ett hälsosamt sätt att tillbringa all sin tid. Och jag tror dessutom att hunden mår bättre om den inte behöver uttrycka sina känslor så intensivt. Därmed inte sagt att den inte får bli glad alls – det är klart att hunden får vara glad. Men det finns grader i allt, och när det går överstyr blir det mest bara jobbigt för alla.
Därför tycker jag att det är superviktigt att man ägnar tid och energi åt att ge just balans åt sin hund. Jag vet själv hur otroligt påfrestande det är att leva i obalans, och det är inte ett tillstånd jag vill att min hund ska befinna sig i. Och det är därför jag tycker att balans är så oerhört mycket viktigare än att hunden konstant är hysteriskt glad och lycklig.
Glädje och lycka kan visa sig på andra sätt än genom ett stressat beteende, och jag tycker att det är viktigare att min hund mår bra än att den är i ett ständigt lyckorus.