Egentligen borde det här inlägget ha två rubriker, men det får bara plats en – så vi kör på att leva i nuet. Men det här handlar inte enbart om att leva i nuet, utan det handlar också om vår egen – vad jag skulle säga; missuppfattning om ordet ledarskap, men kanske framför allt om koncepten balans och korrigering.
Det här inlägget handlar om hur jag personligen relaterar till de här begreppen, och kan därför bli en aning personligt. Men om vi börjar med ordet balans. För mig handlar balans om att så långt det är möjligt hålla sig mitt emellan extrema känslouttryck. Det handlar om att känslor inte ska ta överhanden, utan att det alltid ska vara möjligt att kontrollera dem. I min blogg där jag skriver om livet med bipolär sjukdom beskriver jag detta som vardagslycka. Att ha det lugnt inne i huvudet, att inte låta sig påverkas alltför mycket av sådant som händer runt omkring (sådär så det blir obekvämt). Det innefattar att (för mig med bipolär sjukdom) inte bli sådär hysteriskt lycklig, eller för den delen, helst inte så deprimerad att ingenting fungerar.
Såsom jag har lärt mig är det också balans som är det viktigaste för en hund, och min iakttagelse är att hundar mår som allra bäst när de lever i balans. Att leva i balans innebär inte att man inte kan/får bli glad, arg, ledsen, irriterad och så vidare – bara att man inte låter det ta över. Att leva i balans innebär att ha förmågan att hela tiden vara i kontroll över sina känslor.
Att leva i nuet är något jag personligen har och har haft oerhört svårt för. Jag är uppväxt under förhållanden jag behövt trycka undan i oerhört hög grad, vilket har lett till att jag ofta ansträngt mig för att leva i “sen”, “i morgon” eller “om ett år”, alternativt “i förrgår” eller “för si och så lång tid sedan”. Jag har inte velat leva här och nu, för att det av olika skäl har varit plågsamt.
Att skaffa hund – Ella, lärde mig otroligt många saker. En del tydliga, sådär direkt på plats, medan andra börjar sjunka in såhär snart ett par år efter att hon lämnade mig. En sak jag börjar förstå bättre nu, är nyttan av att leva här och nu. Jag skulle ljuga om jag sade att jag gör det på heltid, men det finns framför allt en poäng i det som kommer lite längre ner i texten.
En av anledningarna till att jag tror att så många inte tycker om ordet ledarskap när det handlar om hundar, verkar vara att man tror att ledarskap är lika med grymma korrigeringar, ilska och våld. För mig är det fullständigt obegripligt, och låt mig därför åtminstone försöka ändra din eventuella uppfattning om det.
Om vi börjar med begreppet korrigering. En korrigering gör man när hunden inte gör det man ber om. En korrigering är som allra bäst om man gör den, och därefter släpper taget om det man är missnöjd med. Nu finns det inte en enda kotte som är perfekt – vi är alla människor, och allt är en lärandeprocess. Jag är långt ifrån perfekt och gudarna ska veta att jag varit arg, irriterad, upprörd, förbannad och så vidare, på både Ella och Boyo. Men; jag har lärt mig att om jag korrigerar min hund när jag är i affekt blir det inte det resultat jag tänkt. Framför allt Ella var expert på att visa när jag var i obalans; då blev hon extra dryg och jävlig och jag än mer irriterad, frustrerad, arg och så vidare.
Så om vi kombinerar det här med att leva i nuet med att ge våra hundar en korrigering – vad händer då? Jo, vi får en korrigering som varar i kanske 1 sekund. Givet att din hund inte är en skitdryg unghund utan hjärna och hörsel, eller att din hund arbetat sig upp i frenzy, torde detta vara tillräckligt för att hen ska fatta galoppen. Men poängen kvarstår; lägg inte in ilska, frustration, irritation eller andra negativa, destruktiva känslor, i din korrigering.
Eller snarare såhär; jag står för att jag tycker att man ska vara ärlig mot hunden. Blir man sur måste det få vara ok att visa det. Det som däremot inte är ok, för det fattar inte hunden, är att vara långsint. Jag lärde mig som barn att långsinthet är naturligt, så för mig har det tagit tid (och jag är fortfarande bara människa) att lära om det beteendet, men det funkar betydligt bättre att så fort man upplyst hunden om att den gjort fel, bara släppa det och gå vidare.
Just let it go.
Och tittar vi på två hundar som umgås, och den ena fräser ifrån till den andra som förhoppningsvis fattar vinken, så är det hela över på en bråkdels sekund. No hard feelings – bara ett “ge fan i att göra sådär, det irriterar mig”.
Och kanske är det ett av problemen. Att vi människor är så dåliga på att läsa våra hundar att vi korrigerar dem alldeles för sent, när VI redan hunnit bli känslomässigt laddade. Anstränger vi oss för att läsa våra hundar bättre OCH håller våra egna känslor under kontroll, kan vi avbryta ett oönskat beteende mycket tidigare, och så slipper vi en massa irritation och frustration som bara blir jobbigt för alla.
Sedan är det ju naturligtvis så att det finns människor som överhuvudtaget inte borde ha hund (eller djur, alls). För mig är det främst två grupper av människor som borde hålla sig undan djur, och det är de som helt av sig själva är hårdhänta, har ett för hårt psyke, som lätt blir arga och våldsamma, och där allt det här spiller över på hunden (djuret). Och så har vi motsatsen till det; människor som inte klarar av att sätta gränser och ramverk för sina hundar (djur), och så blir det pannkaka bara därför.
Det finns mycket att fundera på omkring det här. Jag hoppas att jag lyckades tydliggöra lite bättre hur jag tänker omkring det här med ledarskap, balans och korrigeringar. Och tro mig när jag säger det; att leva i ständig affekt åt ena eller andra hållet är inte trevligt. Det är inte avkopplande, det är inte njutbart, det finns egentligen ingenting som är positivt med att ständigt leva som slav under sina känslor. Det är min fulla övertygelse att både vi och våra hundar mår bättre av just balans, och som den som skaffat hund är det vår plikt och skyldighet att se till att våra hundar ges så hög grad av balans som möjligt.
#balansFTW