Jag lär ju inte vara den enda som upplever Covid-19 som en riktigt jävla apsugig grej. Fi fan, vad trött jag är på skiten. Trots att jag föredrar mitt eget sällskap framför de flesta andras, så lider jag en hel del av isoleringen. Och jag är bättre på det än de flesta. Om jag träffar två personer i veckan får jag vara nöjd. Men det är inte det enda jag är missnöjd med.
Boyo och Mozart i rastgården häromdagen.
Jag är också extremt missnöjd med hur socialisering och miljöträning har fungerat (öh, snarare – inte fungerat) med Boyo. Jag har skrivit om det förut, men jag känner mig lite gnällig så jag skriver om det igen. Jag hade såna planer för honom. Vi skulle ge oss ut på äventyr och han skulle bli en välsocialiserad och miljötränad hund. Vi skulle ge oss ner på stan, vi skulle ge oss iväg till andra ställen runtom, vi skulle si och vi skulle så – och inget av det har blivit som jag tänkt.
Och så tänker jag; undrar om det är därför han är så lättdistraherad. För att vi inte har miljötränat tillräckligt. Och så får jag dåligt samvete och känner mig som världens sämsta matte. Men alltså; vad fan gör man när man i så hög utsträckning som möjligt undviker att åka buss för att det är alldeles för mycket folk? Covid-19 satte igång bara ett par veckor (tror jag) efter att jag hämtat hem Boyo, och han var alldeles för liten för att gå långt. Dessutom växte han så snabbt att det inte tog särskilt lång tid innan det var orimligt att bära honom i bärsjal på längre promenader.
Alltså blev det inte många äventyr utanför vårt närområde.
Och så är det fortfarande, ett år senare. Jag är fortfarande oerhört skeptisk till att åka buss om jag inte nödvändigtvis måste, och det är extremt sällan jag måste iväg någonstans. Och vi går samma promenadstråk hela tiden, dag ut och dag in. Jag försöker variera mellan dagarna så vi inte går exakt samma hela tiden, men det blir ju samma i vilket fall. Hela, hela tiden. Plus att jag har problem med fötterna som gör att jag behöver tänka lite extra noga på hur och vart vi går för att det inte ska vara skitlångt hem om jag behöver ta av mig skorna och vila.
Hade jag haft bil hade det varit lättare. Men nu är det ett par år sedan jag hade bil. Jag ställde av den ett par månader innan jag förlorade Ella. Med bil är det ju betydligt lättare att ta sig iväg någonstans, oavsett om man har en valp eller en gammal hund. Jag gillar att kunna åka iväg till andra ställen med min hund. Upptäcka nya miljöer, nya dofter (mer för hunden än för mig), se lite annat än det vi ser jämt och ständigt här hemma.
Till exempel vill jag ta med mig Boyo och gå lite längs bruksleden. Jag vet bara ett ställe där man går på, och det är fullt möjligt att ta bussen dit. Men det tar lång tid, det är omständigt och jävligt, och det blir dessutom dyrt (bussbiljetter är snordyra i Västerås) eftersom en biljett inte räcker till resan dit, en promenad och resan hem.
Överlag känner jag mig rätt sur och grinig just nu. Jag är en ensamvarg, jag trivs jättebra själv – men jag hade velat ha det på ett annat vis för Boyo. Det stör mig enormt att känna mig så begränsad. Och som det ser ut just nu kommer jag inte att ha möjlighet att skaffa bil på ett tag, minst.
BLÄH!
Det bästa med det är dock att man får vara sur och grinig under pissiga isoleringen på grund av äckel-Covid-19. Man får faktiskt det. Jag får i alla fall det, för mig själv. Så ni får ta att det här är ett inlägg fullt med spyor på eländet.
Dessutom har Boyo rännskita igen. Jag betvivlar att det är bestående, och förmodligen beror det på hormoner. Men ändå. Tack och lov har vi sluppit det inomhus – men ändå.
Blesh.