Idag – eller igår, om man ska vara kinkig med minutrarna, är det på dagen 12 år sedan jag och en av mina bästa vänner åkte till Örebro brukshundsklubb för att hämta hem min första, alldeles egna hundvalp. Jag hade fått äran att bli fodervärd åt en av Försvarsmaktens valpar och det var dags för leverans. Jag var superstressad efter flera dagars intensiv aktivitet, och supernervös – hur skulle det gå?
Vid det laget hade jag velat ha hund i ett antal år, men av olika skäl inte haft möjlighet att skaffa. Försvarsmaktens system med fodervärdskap är fantastiskt bra på det viset – det ger personer som mig möjlighet att testa att ha hund, med (beroende på, tror jag, vilken fodervärdskonsult man har) tillgång till ett enormt stöd från deras sida. Jag hade turen att få äran att bli fodervärd, och jag var så oerhört lycklig på vägen hem från Örebro, men Försvarsmaktens Ella, 8 veckor gammal, sovande i min famn.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det blev något helt annat, dock. Jag hade aldrig haft hund på egen hand innan, men jag hade världens bästa fodervärdskonsulent. Jag kunde ringa henne när som helst och ställa de dummaste frågor jag kunde komma på, och hon hjälpte mig igenom vad som än var problemet. Det är till stor del tack vare henne som jag fick ordning på Ella såpass som jag fick. Så stort tack till dig, du vet vem du är. ♥
Med de erfarenheter jag har av Försvarsmaktens hundar – vilket i ärlighetens namn kan sägas vara “bara” Ella, och den andra tik jag var fodervärd åt under en period, är det inte något jag skulle rekommendera till vem som helst. Försvarsmaktens hundar är elithundar, det är inget snack om den saken. De är inte som andra hundar. Mentaliteten och psyket är hårt som armeringsjärn, och de kräver sin ledare. Det här är inte hundar man varken kan eller ska mjäka med. Med det sagt menar jag inte att man ska vara varken ondsint, grym, elak eller något annat. Men man får inte ge vika, för de har en tendens att ta plats och ta för sig om man inte ställer väldigt tydliga krav. Det här är inga hundar som passar alla, hur söta de än är som valpar.
Men jag kan inte med ord nog uttrycka hur tacksam jag är över att ha fått dela mitt liv med Ella. Hon har lärt mig så vansinnigt mycket om att leva tillsammans med en hund. Hon har lärt mig att sätta gränser, att sätta ett hårt psyke mot ett hårt psyke (det låter värre än det faktiskt är – du som haft en tuffare hund förstår vad jag menar), behovet och nödvändigheten av tydlighet.. och allt jag lärt mig av henne, har jag kunnat använda i andra områden av mitt liv.
Det är snart två år sedan jag förlorade min Ella, och jag sörjer fortfarande. Jag har fortfarande svårt att förstå att hon inte är här. Jag skulle ha velat att hon och Boyo fått träffas – de hade tyckt om varandra. Boyo skulle inte ha fått en syl i vädret, för Ella skulle ha satt honom på plats innan han ens kom på tanken att få en idé om vad som helst. Men de skulle ha haft väldigt roligt tillsammans, det är jag helt övertygad om. Vilket är rätt kul, eftersom Ella inte gick ihop med särskilt många hundar.
Egentligen är rubriken till det här inlägget en lögn. Jag och Ella fick bara drygt tio år tillsammans. Men även om hon är borta, så tror jag att jag alltid kommer att räkna henne som här. Hon finns ju i mitt hjärta och mina minnen, på samma sätt som Saga, Sotis och Zoe (katterna, om ni undrar). Antalet år som gått sedan vi gick skilda vägar är helt irrelevant. Den enda skillnaden (vilket är nog så påfrestande) är att ingen av dem är hos mig fysiskt, längre. Jag kan inte längre känna pälsen under händerna, deras varma andedräkt, höra deras tassar på golven, och så vidare. Den tiden är förbi. Men de kommer alla, alltid, att finnas hos och med mig.