Sommaren är egentligen för varm för att jag ska kunna tänka ordentligt, men den senaste månaden eller så har jag sett en hel del inlägg och kommentarer på Facebook som handlar om positiv förstärkning versus vad som i dessa kretsar anses vara ett våldsamt sätt att träna hund. Jag tänkte ägna mig lite åt att fundera över den saken (igen) idag, trots att det är varmt och min hjärna är överkokt flera gånger om.

Mitt intresse började när jag läste ett debattinlägg i GP (tror jag), där författarna menade att vi måste våga ta i våra hundar. De skrev också om det här fenomenet att aldrig säga nej till sin hund inte alltid fungerar som det är tänkt (vilket jag står bakom till 100%).

Det känns som att jag har skrivit om det här mer än man ska behöva, men jag tycker att det är viktigt. För mig känns det som att anhängare av positiv förstärkning helt har missat att det behövs flera saker för att hundlivet ska fungera fullt ut. Det är också min upplevelse att samma människor inte gör skillnad på hund och hund, att de utgår från att alla människor har samma förmåga att hantera/fostra/träna hund, och att alla börjar med sina hundar från 8 veckors ålder.

Jag köper ganska rakt av att det säkert finns många hundar där positiv förstärkning mer eller mindre är det enda som behövs. Jag är övertygad om att många av framför allt sällskapshundarna är mjuka i psyket och dessutom följsamma, villiga att göra sin människa till lags och så vidare. Med den typen av hund är det inte särskilt sannolikt att man behöver vara mer än sig själv.

Men.

Det finns också hundar – faktiskt ganska många, som har ett tuffare och hårdare psyke, som är egensinniga, självständiga, mer allvarligt lagda, gärna tar beslut på egen hand, som tar sig friheter utan att be om lov – och då är de inte nödvändigtvis dominanta, utan bara – mer, än den typ av hund jag beskrev ovan.

Ledarskap och fostran versus träning av hund

Jag tror inte att jag någonsin kommer att förstå poängen med att träna sin hund i tid och otid, att alltid ha träning att falla tillbaka på när det uppstår situationer eller beteenden man inte gillar. Jag tränar väldigt lite med Boyo, om man jämför med andra – därför att jag lägger ner mest tid på att leva tillsammans med honom och på det viset informera om vad det är som gäller. Visst finns det tillfällen när vi ägnar oss lite mer åt träning; som till exempel när vi ser harar eller katter ute på promenaderna. Men på det stora hela anser jag att fostran är betydligt viktigare än träning. Nu har inte jag barn, men om jag hade barn skulle jag inte träna dem i diverse uppförande – jag skulle fostra dem. Kontinuerligt.

Jag vet att många har väldigt svårt för ordet ledarskap, vilket jag personligen tycker är jättemärkligt. Men ni får själva stå för er egen tolkning, jag har min och den funkar för mig. Ledarskapet är enligt mig mycket viktigare än hur, och hur ofta man tränar sin hund. Ledarskapet har att göra med hur man förhåller sig till sin hund, hur man bemöter den, vilken självkännedom och självinsikt man har om hur ens eget beteende, ens egen energi, humör, attityd och så vidare, påverkar hunden.

Ledarskap har också att göra med att skaffa en hund man klarar av att hantera, oavsett om hunden är tränad eller ej. Det finns skäl till att alla inte ska ha en brukshund. Det finns skäl till att alla inte ska ha en molosser (mastiffer, vakt- och boskapshundar). Det finns skäl till att alla inte ska ha en jakthund. Varför? Därför att människan och hunden inte är kompatibla i fråga om mentalitet och psyke. Det är inte särskilt schysst mot endera att skaffa en hund av en ras (eller fler) där människans förmåga inte motsvarar hundens behov.

Och en del hundar behöver annat än konstant positiv förstärkning. En del hundar behöver väldigt tydliga gränser. En del hundar har ett psyke som mer eller mindre kräver ett annat förhållningssätt och ett annat bemötande än en sällskapshund.

Men det betyder inte att man måste vara våldsam eller elak. Det enda det betyder är att man måste förhålla sig till sin hund på ett annat sätt, ha ett annat bemötande och en annan energi. Och det är sådant som kan skilja sig mellan två hundar av samma ras. Jag kan bara ta Ella och Boyo som exempel. Ella krävde ungefär tusen gånger mer av mig än Boyo. Ella hade ett psyke av stål, en vilja och ett driv som inte går att jämföra med Boyos. Att låta henne härja fritt har aldrig varit ett alternativ, men för att få henne att fungera behövdes det vad många säkert skulle kalla rätt hårda tag. Jag var tvungen att vara fysisk med henne – och tro mig, jag är inte ensam om den uppfattningen om just Ella. Boyo, å andra sidan, är betydligt mer lätthanterlig på alla sätt och vis, även om han var väldigt gratis under en lång period när han var tonåring på sitt allra värsta.

Vart går gränsen?

Tja, det är inte ok att slå eller sparka sin hund, eller att på annat sätt misshandla den. Det tror jag alla är överens om. Den enda anledning jag kan tänka mig är i självförsvar, om den egna hunden eller man själv blir attackerad av en annan hund och situationen blir ohållbar. Det har aldrig hänt mig, så jag vet inte hur jag skulle reagera, faktiskt. Men jag hörde senast för någon dag sedan om en person som känt sig tvungen att sparka på sin egen hund för att få den att släppa taget om en annan, mindre hund. Det låter märkligt och obehagligt i mina öron, men jag var inte där och såg händelsen, så det är svårt att veta hur något i situationen gick till.

Men om vi återgår till ledarskapet, och kanske framför allt det här med fysiska korrigeringar som jag vet att många är så negativt inställda till. Jag korrigerar själv min hund fysiskt när han beter sig illa. Nu beter han sig sällan så illa att jag måste, men i situationer när vi till exempel möter en katt, en hare eller en fågel – så kan jag känna mig tvungen att peta till honom på bogen eller i sidan för att bryta hans koncentration. Petar jag hårt? Nej, inte nämnvärt. Men om han inte märker det, är det ju poänglöst. På samma sätt kan jag grabba tag i honom för att stoppa honom från att rusa iväg eller hitta på något annat hyss – men jag tror att det har hänt kanske tre gånger under vår tid tillsammans, och det enkla skälet till det är att det inte har behövts.

När det gäller korrigeringar är jag verkligen av åsikten att korrigeringen måste motsvara graden av det man vill få stopp på/förändra. Om jag går en promenad med min hund och han vill nosa på en fläck en halvmeter utanför koppellängden räcker det oftast med det motstånd som uppstår när han passerar kopplets längd. Vill han ge sig ut på vägen och jaga en bil, behövs något helt annat. Blir han alltför fokuserad på något annat han vill jaga (det var det där med katter, harar och fåglar), krävs det en korrigering som motsvarar intensiteten i hans uppmärksamhet.

Det är när en korrigering vida överstiger intensiteten i hundens agerande som det börjar bli knepigt. Men att ge sin hund en fysisk korrigering är inte automatiskt våld – jag kan verkligen inte tycka det. Om du tycker det, får det stå för dig. Men för mig är det inte så.

Fostra eller träna

För mig är positiv förstärkning ett jättebra redskap när jag faktiskt ska träna min hund. Men det gäller just träning – och till skillnad från många, lägger jag väldigt stor vikt vid mitt ledarskap. Utan mitt ledarskap blir träningen mindre effektiv, det är något jag är helt övertygad om. Men hundträning gäller, i alla fall för mig, ett fåtal specifika saker. Framför allt handlar det om att ge min hund mentala, och ibland fysiska utmaningar och stimulans.

I övrigt handlar vårt liv tillsammans om att han ska lära sig hur vi lever tillsammans. Och där är träning rätt ointressant. Jag vill vara så tydlig att han förstår när han behöver flytta sig från min plats i soffan, eller när han måste hoppa ner från sängen för att jag ska lägga mig och sova. Jag vill att han ska kunna gå tillsammans med mig, sida vid sida, för att det är så vi går våra promenader – inte för att jag har lydnadstränat honom för tävling.

I min värld är det en milsvid skillnad på att fostra och att träna hund. I min värld kommer fostran av min hund på allra första plats, medan träning av min hund kommer rätt långt ner på prioriteringslistan. Trots allt är det vårt liv tillsammans som är viktigast, att han fungerar socialt både med folk och fä (förutom utekatter, harar och fåglar, uppenbarligen) och att vi har trevligt tillsammans. Det där trevligt tillsammans kan innefatta träning med positiv förstärkning – absolut.

Men träningen är inte det viktigaste i vår relation. Det viktigaste är hur jag aktivt väljer att vara tillsammans med min hund, hur jag lika aktivt väljer att reagera på och hantera situationer som förr eller senare garanterat dyker upp. Buss- och tågresor. Mycket folk och hundar på stan. På besök i andras hem. Nya miljöer. Möten med okända människor sent om nätterna.

Det är hur jag som min hunds människa och ledare väljer att hantera sådant som är intressant. Tycker jag. Och i fall jag inte varit tydlig nog; för mig handlar allt det här inte om att träna min hund i de här situationerna. Det handlar om att, genom att vara jag, upplysa min hund om vad jag förväntar mig.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier